Och det akademiska Lund är stundtals charmigt inkompetent inför världsliga ting såsom rastlöshet på allt för ordinär nivå. Jag promenerar genom en stad där avståenden är allt för korta för att kunna tänka.

Istället kommer jag ihåg. Då vi stod på Konsums tak och sträckte händerna upp i skyn och skrek världen du är min.

Just nu. Just nu vill jag stå på det där taket och skrika fan fan fan.

Just nu – igen – vill jag tillbaka till en annan stad där hjärnan får plats och kroppen kan glömmas, gömmas, älskas i havet bland kroppar.

Kanske tillbaka till dig. Du som spekulerar om det verkliga i verkligheten. Till dig som är jag i en annan tid.