stormarna kan brusa upp ur gångenhet
sätt dig med dem
räds ej den eller det du kallar din skugga

alla instrument har behov av stämmare
säg
vem är din stämmare

vidvingade
moln


lyfter husen ur murade fötter


skarpblickade
landar husens
viskningar


i klippans värnad


där eldfaten
glöder

ett av dem
är en stormtrumma


lyssna


den öppnar hjärtans lugn



morteln
är en öppnad skål


locket
lyftes av

han med de vida havsbanden


dem
gav hon honom


blad
ur givna faller

mjukt in


hon rör med själen
färger till gobelängen

vilken manar hennes insteg


han ser
vimplar i träden


hör henne
lösas
upp i färgernas toner


det locket
bär han


tätt intill hjärtat sitt

vid floden
inbäddad i fukt
den flod vilken vattnats av regnen
den flodbädd vilken vattnats av regnen
regnen vilka regnfolkens trädgårdar givit
givit
andats

vid den floden andas marken röd
röd lera
ty jorden andas den röda åderns djup
där lever en man
en rakumakare
med lov
kupar han händer
han sände en hjärtats bön in i jorden
floden lade sig
rörde sig
in i dalens händer
svarade hans bön
med löfte
med lov kupar han händer runt leran

en gång
var jag ett träd
en gräsäng
är jag än
rötterna andas in andas ut
strömmarna har instigit
och jag i strömmarna

rakumakaren lyssnar till flodens sånger
ur dessa skapar han skålar

rakumakaren
mästaren
har en frände
eldmakaren

eldmakaren kupar händer
i gryningstonen i skymningstonen
gives blad ur ett träd
med vit stam

han har vandrat
vandrar med glöden i händer
skänker
det
eld
är

eldmakaren sände en bön en hjärtats bön
vart sände han den
han sände en hjärtats bön
in i klipporna
vilka lade stenar
i ugn
eldmakaren bäddade ugnen
bäddade
bädden
till elden
till glöden

och rakumästaren skimrade
och eldmakaren mästaren djupnade

häri kan skålarna vakna in i varaktighet

så viskar dessa in i vinden
in i skogen till hon
vilken är

hon vilken är vid grytorna vilka doftar i skogen
grytorna vilka svarar tjärnens sånger
ur floden vilken vattnats av regnen
vilka regnfolkens trädgårdar givit

hon hörsammar
hon vet
hon svarar

hjorten med den vida kronan bär knyten
till rakumakaren mästaren

nu gives skålar toner

trenne talar i bränningarnas skikt
skålarna kyles i floden

i skålarna lägges korn
tankekorn
tankekorn till hjärtsådd i mognad

och fälten är bördig jord
spirar med gyllene ax i silverglöd

så mognar tanken i själens glödhand

så stiger de försvunna bladen upp ur djupen
och vattnen är luft
och luften är vatten

se
huru de vattnar kamelerna vid oasens
öppnade händer
se
hur de fyller läglarna
inför kryddvandringens stigar

det sitter trenne makaren
vid en flod
i en flodbädd
trenne är skålarna
många är kornen

trenne lyfter kornen

de såg en man dyka in i havet
de såg en kvinna dyka in i havet

de hörde hjärtan
de såg dem stiga upp ur en musslas hand
en musslas hand havets uppvikta mantel

de hörde pärlor
korn rulla in i skålar

de såg en man
en kvinna upplösas
i gryningens purpurvingar

trenne lyfter pärlor
och pärlorna ser oändlighetens skönhet
allt som, som en utbredd mantel
så har vi aldrig skådat

trenne granskade pärlorna in under en lupp
säregna
sällsynta
skönhet i ert inre

trenne lägger pärlorna åter i skålar trenne

pärlorna suckar djup
så vackert var det vi såg

trenne reser sig
reser vida
kryddor doftar

i den fjärde ådern sätter de korn
pärlor
gives fäste

i origo mognar
korn
pärlor

vilka för

vid floden inbäddad i fukt
den flod
vilken vattnas av regnen
regnen vilka regnfolkens trädgårdar givit

vidare
vidare


bölja
böljeslag


tälten är stjärnbaldakiner


djup
midnatt råder


molnfolken
samlas
i täta skogar



skänker ädla pärlor
in i


brunnen
de lade i ringen av
visso


lutad till
stammen


täljer han solpipan

molnvallaren


han snidar
den ren


lyfter pipan till läppar

andas molnen
in i träddungar


solen visar ögonrymder
träden gnistrar
i regnflor




och kunde jag vara

cirkusen
i dina ögon


tigrar
vilka skänker hopp

genom eldringar


sköldpaddor vilka lyfter havens vita stränder



vidvingade vilka
andas
tonerna

urvindarnas

blå stäppsalvia


de stora djuren vilka fläktar
lerans röda
vilka blåser i
basuner


den vilken släpper vita duvor fria
ur sorgens mantlar
lyftade


den vilken trollar
ädelstensljus
in i

dina händers längtan

den vilken binder samman
vimplarnas regnbågssiden
vilken med en rörelse
dukar marken
med den nu
böljande
regnbågsduken


kunde jag

det kan jag ej


gallren är vuxna in över törnrosens vingar