Skuggan är någon.
konturerna linjerna och rörelserna

En bit bort hörs gråt.
det är så svårt

I nästa ögonblick ser jag att någon faller till marken
Jag hör glas som krossas

Blåsten och vinden
som knyter ett skynke över
låter duggregnet gå genom tyget
och in i vår kropp

Vilar mot ett träd i ett silvrigt gråsvart dis. Väggar mellan mörker
och dunkla ljus som glittrar till.

Så blev allt till, allt
Hon gömmer något mycket värdefullt
i en skogsdunge om kvällen
hon gräver djupt
ingen ser henne

En naken tågstation utan avgångar lika övergivet som ett ensamt blödande hjärta längs ett tälttyg i flyktinglägrena

Namnet och språket

Där dess droppar blänker till och uppenbarar en våt kind
Någon säger hej med frusna läppar darrande

och jag skakar
så som ett löv
om hösten
på den tunna grenen
som bär mej
Nynnar den sången
så att ingenting
kan hota oss.
Det mänskliga
i att gå sömnlös
i månader och år
tills jag nästan
är framme
invid månens kant

Jag säger hej tillbaka och jag hör bara våra andetag
Hur vi båda bara känner för att hålla om och värma

Kanske trösta kanske glaset som krossades var en hinna av längtan
som äntligen brast

Det som föll till marken som bara var tusentals års väntan
som nu äntligen är över så som hur bommar fälls upp

Så som hur ett pärlband av lyktor
som brinner på den underbara bron
mellan oss