ftalo
ropar

in i hennes själ



så
är markerna
himlarnas
havets
blå


förenade




släpp ej sländan din

tillåt
trådens silver

löpa
fritt




jag löser knutarna

helar de brustna stråken






så
trodde jag

det var
dun

vilka svävade
i

natten




huvudet vilade på kudden




så
trodde jag

det var

kuddens var
vilket brustit




så
såg jag

kammaren fylld med
vita undulater



och detta var
bar en hamn




in i skogshögas rymd
fallskärmen landade

i

mina händer


linorna är tolv
det

kan jag klart se



och den trettonde
är ett frö


i vardandes vida



och jag trädde alla dessa ansikten

som vore de pärlor
på ett radband



bad mina böner
försökte

vara till lags



svaren uteblev

nu ber jag
helt

andra böner



ibland

snubblar jag




grå
sänker sig ned

över
in
i


bergsmoln




knäpper makligt upp


rocken med djupa fickor



knapparna
sju
snidade i ene


trådar
tvinnade
av björn av örn



grå
vidgar

vyernas insegel




han skissar
linjerna


arkitekten



linjer
ur

alla möten gångna



hon lever i nattens
indigobläck



han suddar
han tecknar


allt klarare stiger natten



arkitekten
släpper pennan


i hennes nu närvarande
icke synlig



han kan
känna

hennes hand


över sin
förande



arkitekten är
lystrandestilla


hör
henne stiga


hör
henne vandra



så mötas de
där båten landat



hon fyller hans linjer



arkitekten ser
bladen vakna


ur blyerts suddade


och


storspoven

lyfter


forsens mantlar


sju
blå

slöjor


lindas runt tallen

martallen
vilken växer


i sprickan av bergshav


graniten sköljer

marmorådring


penslarna
är

mjuka

i grånads mästarhand


energistråken
ljuder



och
ändå




jag ser
min rygg

vandra till klipphänget



ryggen
sätter sig ned


viskar

jag söker friden




vågen

vågen reser sig


hon
sade


ser du vågen
den stiger ej högre än detta


cirkeln är
vågens tak
vågens golv
om det går att likna så


vågen smeker den alltidvarande
kupolen


släpp in ditt ansikte
det vilket kallas framsida


vågen
vågen lägger sig stilla


en spegel
i min hand




jag släppte kornen

jag bar
i min hand


liknande
hopp


kornen
dalade

syntes aldrig spira


det var
som
som

kornen
slöt sig
allt


hårdare


och jag nådde icke längre ut