I den avlövade parken
tecknar grenarna sina blyertsstreck
mot en utsuddad himmel.
Kajorna liknar sotiga löv
som stiger ur förnan
för att åter ta plats i trädkronorna.
Stegen mot grusgången
avlägsnar sig alltmer
i riktning mot en större tystnad
men försvinner aldrig helt.
Någonstans i en trappuppgång
fortsätter ett hjärta att bulta på dörren.