Min far var djupt troende. Präst. Ett år efter pensioneringen fick han en elak hjärntumör. När det stod klart att ingen bot fanns berättade han att han hade en önskan. Att på sitt yttersta få säga som Jesus på korset: ”I dina händer befaller jag min ande”. (Han använde den gamla översättningen.)
Nu när jag själv närmar mig de sextio kan jag inte låta bli att avundas hans trosvisshet. Till och med i döden ville han uttrycka sin tro. Att dö var en handling, en passage från en tillvaro till en annan. Inget slut. Inget mörker. Nog inget att se fram emot men ändå något löftesrikt.
Förhoppningen om det tillkommande bidrog säkert till att bära honom genom den sista tidens vedermödor. Att få uppge sin ande åt Guds nåd som en aktiv handling var en triumf inte bara över döden utan även över livet. Över tvivlet.
Något tillfälle att säga de där orden fick han inte eftersom han låg sederad mot slutet. Men kanske tänkte han det innan han gled in i sömnen.