Jag var väl nio när far en lördag sa att jag och min bror skulle följa med honom in till Stockholm. Vi bodde i Sigtuna, några mil norr om huvudstaden. Meningen var att vi skulle göra roliga saker, gå på Skansen och bio, äta varmkorv och choklad och dricka coca cola.
Det var en vacker sommardag. Den djupblå himlen spände sitt valv över de många husen. En svag vind som luktade hav drev in över vikarna.
På Skansen åt vi våfflor med grädde och sylt och spunnet socker. Medan vi på måfå strosade runt bland sevärdheterna passerade vi en liten inhägnad för några höns och deras nykläckta små kycklingar. En av kycklingarna hade på något sätt hamnat utanför inhägnaden. Barn och vuxna i skiftande åldrar stod runt kycklingen utan att veta vad man skulle ta sig till.
Då kom jag.
Något år tidigare hade jag fått en undulat i födelsedagspresent. Jag minns fortfarande hur den engagerade handlaren i djuraffären visade hur man skulle hålla i en liten fågel. Man fick absolut inte utsätta den för något tryck på magen, det kunde göra ont. Istället skulle man greppa om de mindre känsliga vingarna.
Denna kunskap hade jag med mig när jag nu ställdes inför den olycksdrabbade kycklingen. Lugnt och sansat greppade jag fågeln kring vingarna, lyfte upp den och satte den utan vidare dröjsmål tillbaka på rätt sida om stängslet.
Jag har nog aldrig vare sig förr eller senare fått så många beundrande blickar från publiken. Jag var dagens hjälte. Av allt annat trevligt som hände den dagen är det minnet av den lilla kycklingen som levt vidare. Kanske borde jag tacka den för att den gav mig tillfälle att göra en god gärning. Hur som helst kommer jag aldrig att glömma den.