När han lyft sig själv i håret
föll alla bitar på plats det året.
Frågetecknen rätade ut sig,
ja, ni måste tro mig,
för nu önskade han se ljuset
i det där slutet
av den mörka tunneln,
om han bara kunde,
dock fången i sitt lystna beteende
och snäva tunnelseende.
Och mannen på gatan,
den arme saten,
hade just gjort en pudel.

Hans röst var det enda ljudet
bakom lyckta dörrar
där grisar blir till örnar.

I just den stunden
tog han bladet från munnen,
och han talade och sade
den särskilda dagen:
"Jag är ledsen och besviken
på alla i vårt kungarike."

Detta hävdade han med emfas
sedan hans drömmar gått i kras
efter ett simpelt val
han borde vunnit utan kval.

Men han gjorde processen kort
och inget öga var torrt.

På två röda sekunder
blev det ett under,
kanske ett mirakel,
fast vad gällde saken?

Han yttrade bara dessa ord:
"Det här är inte mitt bord!"
Sedan fortsatte han utan tvekan,
det kan inte förnekas:
"Jag lägger inte två strån i kors,
när det gäller andra  förstås,
som ertappats med sina fingrar
i syltburkens söta inre."

Han hade velat komma till köttgrytan
och njuta flottet som seglade på ytan.
Nu blev det bara vatten och bröd
och en pinsamt falnad glöd.

När han lyft sig själv i håret
var han skallig resten av året.