Han växte upp i en gröt,
långt ifrån söt. I Sveriges mitt
ja där fick han minsann sitt.
Vi kan säga, han fick vad han kunde tåla
Av en mor, så glad att skåla.

Han visste må du tro
att skålandet man kan
råda bot på.

Det gällde att gå, i skåpet hennes
och sippa en skvätt eller två.
Hon märkte sällan, då hon knappt kunde gå.

Pojken han kurade på rummet sitt.
Men vaktade hemmet som om han satt i dess mitt.

Bröderna och systrarna hans, de var skatter må du tro.
Och på dom fick inte en vildsint moders fylla bero.

Minsta ylande från ett syskon så smått,
Han rusade ner i försvar för allt gott.
Med strupen full i mod höll han högsta hals.
Vägrade ta skit eller lyssna på hennes vals.

Ett vakande, väktande skällande mod, likt Thors åska, ja det vågade hon sig aldrig på.
Ty det var mycket tackvare pojken
Småsyskonen fria fick gå.

Han bäddade en framtid för sina små. Idag kan de i dagen lyckliga gå.

Varje kväll pojkens storasyster tar ett glas vin, minns hon på den väktare som stadigt stod, den gången som storasyster drog. Hon minns sin lille pojk till bror, som tvingades att bli stor.
Hon vet vad han fick vakta
Och att livet efter det, växte sig rikt, så sakta.

Hon finner ro i att denna pojk blev vis på köpet.
Något som omöjliggör att livet kan gå i stöpet.
Han växte sig vuxnare än många många andra, ty han fick Thors anda.