En slumrande gudinna, begravd i normer och struktur.
Påpälsad av dess kedjeröka natur.
Fast i fasoner och illusioner.
Kunde bara höra galenskapen och maskopins grälla toner.

Vackra barn från änglarnas hand, i klorna på blindheten.
I fällan förr korrektheten. Fast i dess stormiga land.

Oviss om att Moder jord hon vet,
att det ej finns någon separation och hemlighet.

Slumrande gudinnor små kan visheten nå, ty moderns ömsinta famn
kan väcka alla starka band.

Under möjligheternas fruktträd, gudinnan ovetande satt.
Oförmögen att höra frihetens skratt.

Modern hon log som bara en mor kan.
Med handfasta tag, ruskade hon möjligheternas träd. Frukten regnade rikligt ner.
Modern ruskade kärleksfullt mer.

Det var en smärtande ovetskap som över gudinnan föll. Hårdare i det bekanta hon höll.

Moder, vår kära moder, väntade tålmodigt minsann, överöste med möjligheter och höll henne hårt i sin famn.

Tårar små, smög sig fram i de få. Av värmens kyss, glittrande godhet rann ner för gudinnan kind. Det vackra i ovissheten seglade nu förbi

Varma ovisshet frukten av öppenhet,
under trädet hon satt
befriad från sin hemlighet. Äntligen hördes frihetens skratt.
Vaken som moder jord själv beskådades nu livets skatt.