Lövkronorna avundades molnen, himlens rotlösa lösdrivare.
De ville slita sig loss och sväva bort på måfå
likt gröna skyar genom rymden.
”Vänta bara”, susade molnen till svar i vinden,
”till slut kommer ni också att släppa taget!
Vi kommer att mötas en dag!”
Och löven bidade sin tid.
Men istället för att stiga mot skyn
föll de framåt hösten till sin stora besvikelse ner på marken.
”Ni sa ju att vi skulle mötas en gång!” prasslade de uppgivet.
Då föll ett stilla regn på höstlöven.
”Molnen, det var vi” viskade regndropparna i förnan.