Hon försökte nogrant förklara för mig hur alla tänker "hon ler och skrattar, det innebär att allt faktiskt är som det ska". Hon sade till mig att alla släppt taget om henne, att hon nu står på egna ben som inte bär.. rör hon på sig, då faller hon ihop för att benen inte bär. Hon är trött på allt men vem ser egentligen det? Ingen. Ingen ser henne när hon mår som sämst. Vet ni varför? För att hon ler, för att hon skrattar, för att hon låtsas som om att att hon mår så jävla bra fast än hon är på väg ner, ner under jorden. Dom bredaste mungiporna, hög ljudligaste skratten, döljer den grovaste smärtan.

Hon frågade mig om jag kände igen mig... om jag någonsin suttit och stirrat in i väggen och känt mig totalt tom. Det är fruktansvärt och det gör ont att veta att du som står mig närmst, inte känner dig värd någonting i denna värld.