Att vara nedstämd i solskenet.
Bryta igenom den falska fasadens väggar som vi gång på gång blir uppmuntrad att bygga högre.
För varje sten som läggs på tar vi oss längre ifrån oss själva.
Först husgrund till stenväggar, från stenväggar till absurda torn som långsamt växer och vrider sig upp mot solen.
Kvar i källaren lämnar vi oss själva,
för att ruttna inifrån.

Jag vill välta tornen, där de staplas upp nära varandra. Jag vill se dem falla som ett domino för att sedan kika ner i avgrunder och finna mina vänner, ljuskänsliga och sköra.
I den stunden vill jag lyfta upp dom mot skyn och säga,
- Det är nog nu. Om några dagar så kan ni stå igen, samtidigt öppna era ögon helt och se på varandra, kanske för första gången. Sök då ärligheten och kärleken i vardera öga hos den som står framför dig. Vi klarar det här.

Vi alla ligger på marken som fallna löv om hösten, mellan spillror av krossade torn och falska fasader finns nu våra kroppar under solen. Nu har vi bara varandra kvar så bespara varandra besvär, bevara oss själva som vi är.