Jag stannar min cykel och ser på månskäran.
Det är svårt att inse och förstå,
att du aldrig mer kommer att få uppleva Köpenhamns smuts,
eller lilla Ludvikas stillhet igen.

Aldrig igen höra ljudet av fåglar eller fester,
inte känna din hand om ett dörrhandtag,
eller din fot falla hårt mot asfalt.

Du saknas.
Men dina ord Örjan,
dom är eviga.
Och de stärker oss i mörka skymningar,
när vår glöd falnar.