Till långfredagens vesper skulle kantorn i Thomas och Nikolauskyrkan i Leipzig ge en Johannespassion på begäran av musikrådet. Nu var det i början på mars och repetitionerna var i full gång.

Nyfallen snö låg här och var fortfarande otrampad i den tidiga morgontimman. Från Himmelheimers bageri, som låg i närheten av Thomaskyrkan, spreds en oemotståndlig doft av nybakat bröd.

Längst bak i kyrkan satt Josef Gottesberger, kyrkvaktmästaren, och nickade till. Han hade ett tre månaders barn hemma som hållit honom vaken nästan hela natten. Trots att musiken börjat ljuda vaknade han inte. Det var inte förrän kören i inledningsstycket brast ut i ett unisont ”Herr” som han ryckte till så att han tappade sin nybakade bulle på golvet.

Då lade han märke till en lång gestalt som stod bredvid honom ute i gången. Han hade långt hår och skägg och var endast klädd i en vit svepning. På händer och fötter satt stora, blödande sår. Det var Herren själv som stod framför vaktmästare Gottesberger, som om han stigit rakt ner från altartavlan.



Framme i koret upphörde musiken, avbruten av kantorns kraftiga stämma när han gav sina anvisningar. Med en mild baryton kunde man höra honom nynna några takter för att visa vad han menade. Efter en stund fortsatte musiken på ett givet tecken.

Gestalten såg vänligt på vaktmästaren, böjde sig ner, plockade upp brödbiten och räckte över den. Gottesberger bara gapade och synade gestalten från topp till tå. När han såg de såriga och bara fötterna kom han att tänka på snön där ute.

Det som nu skedde skulle förbrylla honom så länge han levde. Han skulle aldrig kunna förstå vad som for i honom. Utan att tveka tog han nämligen av sig sina skor och räckte över dem till gestalten. Eftersom han bodde i närheten av kyrkan tänkte han att han skulle hinna hem innan hans egna fötter hann förfrysa.

Gestalten bugade, tog emot skorna och satte dem på sig. Därefter skred han helt sonika ut genom kyrkporten och försvann.


-Herr Gottesberger! Herr Gottesberger!
Han måste ha nickat till igen för nu vaknade han av en försiktig knuff i armen från kantorn.

-Vi behöver fler notställ.

Vaktmästaren såg sig yrvaket omkring. Så det var alltså en dröm! Musiken måste ha fått honom att drömma att Kristus stigit ner från altartavlan. Han hostade till och såg på kantorn som stod där med vecket mellan sina ögonbryn.

-Givetvis, herr kantor! svarade han skyndsamt.

Han reste sig upp och lomade iväg efter notställen.

-Herr Gottesberger!

Denne vände sig om mot kantorn.

Vecket mellan kantorns ögonbryn var nu ersatt av flera räfflor som löpte tvärs över pannan från tinning till tinning. Ögonen var uppspärrade och den intensiva blicken mönstrade vaktmästaren från topp till tå.

-Var har ni era skor, människa?