Rött hav min älskling och du känner min kind vibrera.
Rymden över din axel så sakta vrider sej. Vilar en vinter söt som en dröm bortom skalar av de sista minnena och upphör

Fukten dunstar ansikten sa farväl. Det är en längtan efter evig frid, ett ishav av flak och stjärnklara nätter, Det är en fråga om de stationer som lurar där. De är så översvämmade av frågor att våra tankar exploderat och blivit stora gasmoln

Asfalten man går på är ljummen denna morgon
de vida öppna fälten sover
allt är begravt under grå kvistar
det är som ett rus man lämnar
skakar av sej
alla kvällar och frågor
jag minns knappt hennes utseende
hela himlen bakom dränkte det

Satt kvar där en stund, satt där och vidrörde en planet med mitt finger
Det finns ett slut jag kan känna det inom mej sade hon och slutade
andas en stund. Under den stunden kunde jag urskilja någonting mycket speciellt

Framför oss hängde städerna i klasar de hängde med stängda fönster
Hjälplöst som en mänsklighet
och vi var silkesfjärilar
som tog eld runt nattens gatlyktor
dörrarna på väggen som försökte hålla sej stängda taket
är en stängd muns förtvivlan

Under går tågen som ett blodomlopp uppför de igenkalkade huskropparna. spränger sej uppför tinningarna, tankarna bildar en
ljudnivå av ekon och trängsel.

De sitta som på ögonlock på duvor på takbjälkar
nålarna som stuckits in och försörjt medborgarna med
apatisk lagrad symaskinsolja

Du är hunger och jag är jakt och vi springer i en velodrombana runt och försöker överleva nu. Träden runtom varken känner eller ser de bara vajar där år efter år och en dag ska vi bilda rötter du och jag och vaja likaså
medan snön faller och ingenting kan få någonting att förändras

(C) Lars Gullberg Rågsved