Lyckan kommer, Lyckan går.
Aldrig att hon vänder sig om.
Stegen försvinner utmed stranden
medan vågorna suddar ut hennes spår;
nerför trappan tills ytterporten slår igen;
utmed fängelsekorridoren
innan dörren bommas igen och reglas.

Men plötsligt är hon där igen:
skrattande rör hon om i vedbrasan
så att flagorna yr;
ett kort ögonblick sitter hon
bredvid åhöraren i konsertsalen;
eller intill sjuksängen
och håller den döende i handen.
Alla andra gråter, bara hon ler.