Jag sitter bredvid familjens klumpiga transistorradio av märket Philips, årsmodel 1965, och skruvar mig fram mellan utländska stationer på mellanvågsbandet. Jag är åtta år. Namnen på de främmande radiostationerna står utskrivna trappstegsvis bredvid varandra.

Någonstans mellan Hilversum och Lahti stannar jag upp inför en sällsam, livlig musik. Det är långa crescendon där tonerna ekar fram varandra fast de blir starkare istället för svagare. Jag sitter som fastklistrad för att höra hur fortsättningen ska bli.

Vilka känslor väcker den avlägsna musiken? Den får mig att erfara det storslagna, världens, min egen, mina känslors. Denna musik känner sorgen och smärtan men sätter sig över den. Budskapet är att människorna är hjältar, oavsett om de blir offer för ödet eller sätter sig över det. Allt detta uppfattar jag naturligtvis bara intuitivt, utan att kunna sätta ord på det.

Det är Beethovens femma, världens kanske mest välkända musikstycke som transporteras genom etern. Men det har jag ju ingen aning om då.

Jag tycker att det låter vidunderlig bra, trots att ljudet sprakar och periodvis försvinner bakom en ridå av knaster och brus, för att åter igen växa fram ur intet, obändig, obetvinglig. Det låter som om tonerna kom från en främmande värld, kanske en avlägsen galax, vilket ger dem en klang av mystik. Kanske är det en glimt av ett exotiskt land som jag får ta del av, där människorna lever sina liv i samklang med musiken.

Att lyssna på en symfoni av Beethoven för första gången innebär att skaffa sig en vän för livet. En osviklig reskamrat genom åldrarna, som alltid har något nytt att förtälja vid varje genomlyssning, även om det går år mellan gångerna.

Så tystnar tonerna. Efter en röst som talar på ett obegripligt språk tar en annan musik vid, blek och okoncentrerad i jämförelse. Fyra toner, tre korta och en lång, etsar sig fast i mitt minne. Jag bär dem med mig vart jag går, fylld av känslor som jag inte hade någon aning om att jag hade. Ödet har nämligen knackat på min dörr.