Vemodet strömmar
över minnesparkens
slokande partiflaggor
kortslutningar fräser
i de gamla drömmarna
regnet öppnar nästa
nyårs yngel mingel

berättarna bygger
magnifika dystopier
katedraler av strålande mörker
där vi kan kura skymning
med en plastmugg ecokaffe
medan myten vänder blad

under megastadens fötter
i det onämnbara oljeslemmet
spritter hopplöst vita groddar
främmande livsform havande med möjlighet
liv som föds utan att vakna

fiskar flyter flugor faller
opportuna specialister
vässar tänderna mot spräckt betong
svarta floder flyter utan mål
oberörda av berättelser

att leva kräver inget medvetande
men medvetandet förutsätter liv
med hopp och fruktan fantasi och ömhet
sätter vi små segel över mörka vatten
vi är vår egen myt
vi är precis de sagor vi förtjänar