Det är intressant hur lite kontroll man har över de his­torier man skriver. Början är en idé, och som sådan okontrollerbar. Alla som har satt sig ner och försökt kläc­ka en idé vet hur omöjligt det är - idéer kommer av sig själva när man är mogen för dem. Eller inte. Text­idéer är ofta kombinationen av olika element, till exem­pel en situation och ett tema eller en fråga. Som för­fat­ta­re popu­le­rar man situationen med några karaktärer med kont­raste­ran­­­de agendor. Detta ges ofta mer eller mind­re av grund­idén. När man sedan låter de på­hit­tade per­sonerna bör­ja agera kan vad som helst hän­­da. De rea­­ge­rar på var­­­andras handlingar och rep­li­ker, yttre hän­­del­ser på­ver­­kar dem och de får oväntade in­fall. Som för­­fat­tare styr man inte sina karaktärer. Man för­söker leva sig in i dem, och fånga deras handlingar och repliker så san­­nings­enligt som möjligt. Det värsta man kan göra är att lägga repliker i munnen på dem. Då ha­vererar ofta hela tex­­ten. Människorna måste få leva fritt i be­rät­tel­sen man skriver och därmed är man pro­to­koll­förare sna­rare än regissör. Jag förstår precis hur det var för Gud. När han väl hade ska­pat världen och män­niskorna sprang de iväg och gjor­de en massa saker han inte alls hade tänkt sig. Snart kän­de han inte ens igen sin värld. Intressant nog gäller något liknande även tex­ter utan agerande karaktärer eller ens historia, som den här. De har sin egen logik, sina egna regler, som man som för­fat­tare måste försöka följa så bra som möj­ligt. Man kan prö­va olika upplägg och dispositioner. Har man tur kan­ske man hittar någon som passar ens in­ten­tio­ner, så att tex­ten säger ungefär det man ville. Fast bätt­re är det att söka den starkaste och sannaste texten, även om den kan­ske påstår något helt annat. Faktum är att jag ofta blir överraskad över det jag skriver. Det är som om skri­van­­­det genererar ny kunskap - men var­ifrån kom­mer den? Hade jag den i mig omed­ve­tet, eller skapades den i själva skrivandet? Jag miss­tän­­ker att skrivandet är för för­ståelsen av människan ungefär vad matematiken är för ut­fors­kandet av den fysiska verk­ligheten. Gång på gång un­der de senaste århundradena har forskarna räk­nat ut hur någon aspekt av värl­den är beskaffad. Se­­nare har expe­­riment och ob­ser­­va­tioner bekräftat in­sik­terna ma­­te­ma­tiken redan har gett. Så var det t.ex. med relati­vi­­tets­­­teorin och diverse elementarpartiklar. Ju mer man tän­­­ker på det des­to mer fantastiskt och hoppfullt är det.