Natten hör mej när jag hör den. Den är där ute när vi två
är under det taket.
Då hör jag

regnet falla ner från hennes tunna hårstrån hon
kammar med fingrarna
Då hör Hon
mina viskningar som hon stryker
på sin kind

de är vid
motorvägen
långt bort
av försvinnande ljud
vid vägs ände
en polcirkel
en utsikt
en tanke

Snö kan vara så vackert
när jag kan räkna flingorna

Då ser natten mej.
Och natten blir tillsammans med oss.

De är som i var och en
av de krossade glödlamporna
som flämtar i mitt bröst.
av ensamhet bland övriga
miljoner sömnlösa själar
som upplever
exakt samma sak
att se

Träden de gungade och bildade ord
av hugget virke.
en eld som värmde och ett hus som hyste oss.
där emellan

Går den svala tårkanalen runt vidgade pupiller
och letar efter sin bortappade ägodel
medan det förfaller runtom
Kastar de sej ut i flykten

ett svart streck över den klarblå
morgonens stilla vatten

tills kvar en skugga fallen och tom
och stränderna
som vi vadade ut för att följa med