Styvfar sitter vid soffbordet. Röker sin illaluktande pipa. Jag ställer mig framför honom. Kallsvettig och darrande.

- Jag ska flytta hemifrån. Flytta ihop med Stefan, får jag fram.

Han tittar oförstående på mig. Medan hans ögon svartnar. Som de alltid gör när han inte får bestämma. Han häpnar över det ofattbara att jag vågat ta steget utan hans medgivande. Trots att jag är myndig.

- Jag ska flytta hemifrån, upprepar jag, gråtfärdig. Av rädsla. För att jag utmanade honom.

- Ska ni gifta er, frågar han iskallt.

- Nej, viskar jag fram.

- Man ska vara gifta om man ska bo ihop, kungör han myndigt.

Men nu är det sagt. Mitt beslut är fattat. Oåterkalleligt. Hans makt bruten. Utan ett ord går han. Han vet inte att jag flyttar redan imorgon.

Nästa dag kommer Stjärnexpressen och hämtar min säng och en byrå. Och de få kläder jag har. Flyttkarlen förbarmade sig och vill bara ha 100 kronor för flytten. Det var vad jag kunde avvara.

När flyttbilen är packad med mina få tillhörigheter, skulle jag kunna skrika av lättnad. Jag slår igen dörren till Helvetet, fullständigt överlycklig över att det är slut med våld och övergrepp. Att jag är fri.

Men Mamma är kvar. Och mina tre bröder.

Snart nog är vi framme på min nya adress. Himmelriket, med ett rum och kök omodernt. Bara kallvatten och tvålågigt gaskök. Toalett på farstun. Mitt egna första hem. Tillsammans med Stefan. Och imorgon kommer några möbler, som vi tagit på avbetalning. Med vår skatteåterbäring som insats.

Jag ger mig själv ett löfte. Aldrig ska jag bli kuvad mer. Att jag ska våga uttala mina åsikter. Alltid stå för dem. Jag ska bli någon annan nu.

Men glömma kan jag aldrig. Bara lära mig leva med min barndom och uppväxt. Försöka reparera mina skador.