Hon frågade en vindpust, känner du diset inom mej just denna kväll
då vi dansar som skuggliknande silhuetter från taken
ner mot gatan ?

Du som sprattlar och far och som klibbas fast
runt stoppljusen där bland bilarna i korsningén
där som livets gåta upphör
och låter regnet stilla våra sinnen

flickans mun gör grimaser över imman
mot vindrutorna
försöker kommunicera med skuggorna
längs strandbädden

tågbanan som kröker ett strå av kammat hår där i en spegelbild
och bildar ett eko av höga klackar
som spänner om den blöta trappan
som om jag skulle kasta mej ut ur vindrutan
och flyga med
och bli hennes brinnande nattfjäril
runt gatlyktan

Bara bladen på axlarna åker gratis och de nedfällda träden,
de som sover i dina lungor
Sätet är som en dunge
bortom alla tvivel,

det är bara vattnet som undrar där vid,

"när ska jag frysa till is under novembermånen
där över broarna över Nebulosans Blå Flod."

Flickan sitter med benen i kors på sitt moln. Öken har blivit vatten och stenar har vaknat ur sin sömn.

Som om jag steg ut och svävade fritt i ett blomstrande hav. Hur våra själar knyts ihop i en bukett och stiger mot skyn.

rinner regnvattnet ner i djupa brunnar och dunstar
Explosionerna som avtar och blir som vindpustar som böjer smala grästrån en aning så att gräshoppan inte ska bli väckt

till slut till en målning som stelnar
bara daggen om morgonen som ligger fuktig när hon stegar ut
ner över Nebulosans Blå Flod.