hur veta
vilket är vad
vad är vilket


sannheten
är diamantens slipade
renhet


kommen ur kolbidan


så vakar en kolare
med stenarnas sånger





fingrarnas
stelnade uttryck


fäller
bladen


fjädern ligger bruten
udden tandad av
stormar av hugg


lerkrukan
bäddar jag in i sand



in
under
brunnens stenringar


viskar
brinn vatteneld

brinn


i ringarnas
väktarhänder


ansiktet lyfter jag
in i


ädelstensmanteln



hon sade
att namn
gömmer sig


under gravstenar av ickenamn

detta
släckte nästan min gnista

det svärtade
det sannhet
är


att lögn är lögn
och därmed lögn

ej sannhet


så slog blixten
med staven i marken

ned
in


klöv lögnen

lyfte namnen ur
jordmara



pendeln ljuder järn
vid det runda bordet med trenne
sitter en snömolnskvinna



skymning
faller in


i lyktans goda sken


lägger hon korten


med sensitiva fingerbladsknoppar
händerna är
sann historia

fyllda med bäckar ådror fåror
allt i höstbädds gyllenåkrar


patiens


tyder det gör hon ej


hon övar närvaro


reser sig
matar


domherrarna med
doftande fröbröd

i natten
lyser lyktan upp


vandringsfolkens stigar


hon stäcker handen
in i
pupillens

vidgade

lyfter gravstenarnas under


eldbladen
flammar höga


gnistor virvlar


rytmen
frambringas av

fötters mjuka rörelse


modern ler
de möter henne i kärlek


hudtrumma
marktrumma
puls


ur skålar
av lera
handformade



bjudes


rosennektar


hon
talar

hon
med de milda ögonen
väckte stiftets udd