hans hand
en eka


älskade


ett eko
kommet ur sjön


lommens väktargärning
synliggjorde



natten en svart puma i stjärnglöd
i skalet bär hon
ländernas ädelstenar
ur bergshöga


han landsatte
handen
en eka


vassen rös i välseende


hon gav honom handens sin
han stödjer den stig hon har


vägen icke orden

älskade

vägen
vågen är

cirkelns fullbordade mening



hon talar
in i


vinden


orden
löses upp

i ädelstensdroppar



dem
fann jag ej mod
säga dig


en fläkt
rör
vid

hans
irisfält



orden sammanförs
pressas
samman


hans tydan
gör orden

överlämnade
övergivna

svävar
de i bidan




hon bär

blåklockor
i sitt bröst


toner bjudna ur
himlaängder


vari pioner
vakar
djupröda




hon cirklar med solens
cinnoberskiva


en hand lyftad
mottagande

en hand bevattnar i
vidaregivan


fårornas längtan


hon åkallar
fältens blåklockor



han sjösätter
handekan


lanternan vaggar


stjärnrytm


hon stiger in
han strömmar färden


i spegelns
blanka


silverdaning


hon
är

drömspinnerskan

han
är


lanternan i hennes ögon




senkommen slända
landar i handen


i asterskogens
ringblomsmildrande skönhet


sländan
spinner fri
höstmognads trådar



säg mig du man


kärlek
är det

ytan
bladets yta

ådrorna nerverna
masken


själsbädden


kärleken

är kärleken andningen av
dina händers verkan

älskade
du fattas mig
så
är det


den stora kärleken kan endast ses
i det nakna ansiktet


jag dyker
in i djupen


älskade

vågar du
möta mig

vågar du
lyssna in
sångerna i djupen

vågar du
med mig


i andningsdroppar
lyftas

vara diset
vara dimman i ängshavet

vara den spröda klangen
i tempelklockan


kärlek
är icke
konstruktion

kärlek lever i
jag älskar dig

så

är vi allt det träden är



det jag undrar är
varför bränns

mitt ansikte vid åseende
bränns mina händer vid berörelse


när du rör dem
varför drar du dig undan man


kan du ej
uppleva

just
detta


det är din hand
vilken i tystnad


omfattar min hand


vi tillåter
energiskönhet
följa


ögonens tondjup

våra händer
är

i tystnadens innerlighet


endast så
endast så


vi stiger
ut ur ytan
ytbegrepp


kärlek
är

ej ett begrepp
möjligen
bedjan

livsbön


lotusträden lyfter stockar
tigrar samlas i ring


bärnstenar glimrar i gräshöga
lotusträden frigör bladens andning
så faller dessa oblater
in i templens övergiva valv



du bar bokens fyra vägar
pärmarna bar oxarnas plogar ur fältens röda tårar
sidenbandsord lindade du om i korsvägar
just där
i mitten
sammanförde du rosetten
rosettens diamantögonsring
så
kunde du
lämna över
orden du andades innan tiden blev tid
medans tiden var samt är din
allts
vagga



välan
är det så
så är det

du får vänta

så säger rösten

till vad

du får de
för genom till i

välan
är det så

just så
är dess verkan



innan tiden blev tid
var tiden en vagga
är den än



hans hand
en eka


älskade


ett eko
kommet ur sjön


lommens väktargärning
synliggjorde


den stora kärleken kan endast ses
i det nakna ansiktet


jag dyker
in i djupen



förstånd
är icke

förstå