Med kärleken som betalning, lever jag på krediter.
Bebor sinnet och kroppen, gör mitt tvivel och min sorg.
Och döden är en obebodd ö. Invånare, jag.
Ensamheten är en öken, brännande brinnande, i solens gyllene guldgula ljus.
Ensam ensamhet, i skymningens färgspektra av regn och aska.
Livet är molnens höjder, och dess vita färg, i skiftningar av svart, grått, sotigt blygrått, är ordens outtalade kärlek.
Du är den andra hälften, av mitt blodröda pulserande hjärta.
Sprängande rödblommande purpur, kamrarna av ett jag, ett nu.
Jag har sökt. Jag har letat. Och jag har funnit, det som saknats mitt tömda jag!
De saknades vener, artärer och hjärtats vänstra kamrar, återfann jag hos dig.
Du, vars puls och slag, delar min blodbana.
Och du, som fann mig bland andra. Mitt hjärtas längtan, och min själs förväntan.
Välkommen...
Jag lever på kredit...