Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.

Minnen faller in, ifrån höger och ifrån vänster.
Surrar runt och berättar om sommardagarna vid klipporna, när jag njöt av solen, en bok och du badade med fiskarna i viken. Du älskade att bada, simma och dyka.
En man som älskade havet, naturen och bara ville få simma bort från allt.
Komma långt bort och aldrig mer återvända.
Vi hade kaffe och smörgås med oss. Dukade upp på klipporna under solen och njöt av värmen och av varandras sällskap.
Jag väljer att romantisera. Jag väljer att minnas det som var bra, bäst och gott.
Tro inte, att jag inte ser! Tro inte, att jag inte begriper. Jag vet, han kommer inte hem…
Och om jag låter min blick vandra vidare, på tunnelbanans kartor, kan jag skönja skärgårdens öar där vi luffade runt med mindre packning och vin.
Vi hyrde cyklar och cyklade runt, under varma sommardagar. Stannade upp och grälade om vägar, riktlinjer och hur vi hade kunnat komma vilse…
Sena Söndagsmorgnar när vi kamperade en hel dag i sängen. Vi slumrade till, pratade med varandra och åt pizza direkt ur kartongen, och till frukost.
Tog promenader och stannade till någonstans och dela på en lunch.

Och om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Och detta som var så vackert, målades i svart.

Och den där sena eftermiddagen i november, när dagen började med ett plus ett och avslutades minus en. Två blev en och jag ensam kvar, där i våningen.
Stod ute på terrassen och såg och förundrades, att världen verkligen fortsatte att snurra runt, utan dig. Bottenlösa havens känslor. Avgrundsvrål och dansade vals. Galen…
Och det där märkliga, att vara två vid frukost och ensam kvar till kvällen och middagen.
Det är konstigt att ha djupodlade samtal framför tv:n, för att senare inte ha ord att uttrycka.

Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.