~*~

På eggen av min
barndomshimmel
steg solröken tung
mellan hav o förortsvimmel
när järnhästen frustande
slog gnistor mot järn

Jag steg in i sista vagnen
där var fullt av lek o skoj
var mitt fasta eviga värn

Loket frustade av liv o kraft
när vinden piskade i ansiktet
av frän stenkolssaft

Skepp o hoj!

Detta var in the very beginning
o min nyknoppade boj
gungande mellan rälsskarvars
dunkande
o sänghimlens nätomspunna korg

Yeahh!

Nästa vagn var en vanlig kupé
o en kvinna steg in lätt på sné
hon blickade upp mot kojen
vi hade lite skoj sén

När morgonvisslan skrek
låg min dotter brevé
hon var det skönaste man kan se
kopparrött hår
ögonen lyser var man går

Utanför fönstret jagar min far
en hästspänd sulky full av guld
men han hinner aldrig fatt den
lyckan är ej honom huld…
Själv skulle han behöva skos om
när han springer i trasiga skor
som ett flarn...
o det är långt hem till mor o barn...

Nu kommer jag till frysvagnens
frostiga garn
o fullt som fan utav frysta bär
o gamla var dom då både röda blå
vill ej länge vara här
för nu är jag åter kär

Då kommer jag till nästa rum
där finner jag min dröm
där finns min Hallands ås
den kan både ses o nås
där blir jag gift gunås

Strax är jag hemma i mitt kära
Skåneland
o hon jag älskar har gett sin hand
mitt hjärta står i brand
hon är mitt guld min sand

Nu är det bara loket kvar
där blir jag eldare några dár
smeks sedan i ugnen in
där finns solen glödande min
o den eldar på med rök rök
mot himlens blåa ton
där finns andens milda sök
den Himmelska ron

När jag sén kommer till
Sankte Per
så underbart grann o kär
då finns hon redan där
henne jag fann o såg
hon har nu tingat vårt
eget skimrande

Himlatåg

Där åker vi tillsammans
genom Pärleportens brinn…
o hon är jag o endast min
längs Vintergatan ångar vi
mot Livets slutstation
Rosenhill
vid slutet av bron

Där järnloket vila får
genom Evighetens år
men ibland tar vi en tur
i aftonrodnads brand
o frustar ånga o moln
o vinkar från
Himlens land

bye!

bye!

bye!








© Bo Himmelsbåge