Branden i fönstret
lågorna i mörkret
när det är kväll
ropar en sång

Går att likna vid kosmos
och de utdragna inlandspåren genom skogarna
det går att likna vid den
stig vi alla går på

Någon står vid sin planet och ser oss
kanske tusentals ljus år bort
med ett gigantiskt optiskt glas

Det är den där vinden jag talar om
som jag föreställer mej vara hennes andetag
att min kind rodnar
och hur jag får svårt att svälja
när jag tänker mej henne

alltid när det blir natt
viskar den ödsliga symfonin
av ihåliga centralstationer
av takbjälkars duvor i ensamt majestät
och en enstaka hemlös
invid sin ende vän lutande mot
vattnet är så svart
jag simmar
i drömmarnas ögon

Så släckt är ljusen som flämtar
som andetag
och som försöker andas
och fylla våra sovalkover
med ljusstrålar
från gatlamporna
de som sipprar in mellan
persiennerna

De som är oranga dit malen
tillbringar sin livstid
de som är mörka och dova
i tunneln
dit pojkarna
bildar sin pakt


Och så de sönderslagna som flyter
i pölarna runtom
och blänker till när
mopedernas lyktor punkterar
dom med sitt ljus

Överallt blinkar det
Och jag vet att du finns där ut
mitt bland oss.