, och jag viger timmar åt att stapla Lego Duplo i höga byggnader som han direkt ska rasera. Skratta. Dagar försvinner i att flyktigt smeka på kind, vyssja till ro och bara bära. Veckor avdunstar. Behov görs med öppen dörr numera, för om jag går kryper han i mina fotspår, och om jag inte syns spräcks en ljudbarriär som karvar sig så djupt innanför mitt bröst att ångesten sipprar ut. Det är slut på festandet. Ibland vill jag vara vacker men faller håret blir det tyglar och om jag målar med mascara tar han dregelvåta fingrar och smetar sotsvart över allt mitt skinn. Målar jag tavlor lämnar han bebishandtryck på canvas och bär med sig brunröd oljefärg över hela köksgolvet. Det är fortfarande ostädat, kaotiskt

och folk frågar hur jag levde innan jag fick barn. Jag svarar att det gjorde jag inte.