Genom gator tvättade av människors sorgtrasor är ibland t o m regnet vilsekomna tårar offrade åt brist och fattigdom. Min egen vandring fäste blickar mot orättvisans bördor nära och långt över torget där saluhallarna och ölstopen var de enda segrarna.
Arvid hämtade mig till skymningen, han var min äldre bror. Vi var båda begåvade med en del av guds försyn. Åt mor och far och den gamla slup i hamnen som var vår hemvist och barn-vila drog vi kopparslantar ur smutsen runt ikring oss.

Arvid slogs, bröt arm och ibland stod han vakt i dörren på slakthuset där det alltid var fest. Jag sjöng..på gatorna och inte ens länsmän eller fyllbultar körde bort mig.
När hororna lyssnade sa de nästan alltid att gud glömt en ängels röst kvar i helvetet! Först förstod jag inte men det var min stämma de menade.
Allt detta var så länge sedan men som far sa;-inget glöms bort då magen är tom och handen fryser.
En sen kväll i juli förändrades allt och skulle aldrig någonsin vända tillbaka till det liv som dittills varit vår familjs tillvaro. Jag kommer heller aldrig att glömma dimmorna och den kvava värmen i hamnen som fick det att rinna på ryggen av svett. Det var alldeles före nattlyktornas tändande och vaktens rop.-klockan är tolv och allllttt vääälll!!

Månen speglade sig i hamnens vatten och det bleka ljuset fick mig att undra om det fanns vackrare ljus vid himlens portar.

Plötsligt hördes hovar mot gatstenen och en vagn stannade vid kajkanten. Den var så glänsande och fin att vi tog av mössorna och bugade som vi fått lära.
-Dessa måste vara riktigt fint folk viskade min bror och vi tog ett försiktigt steg tillbaka och bugade. Då öppnades dörren.