Skymningen hade passerat och mörkret omslöt den lilla byns leriga gator och mörka gestalter till hus. Han såg fattig-Johan tända ljusen som hängde på sina svarta stolpar. Han tittade upp på månen som lyste likt en guldpeng i en mörk kista. Sommarens ljuvligaste kvällsvindar fyllde trädgårdarna och blandades med doften av ren tvätt från klädstrecken. Han tyckte tygstyckenas rörelser liknade dansande ljusgrå spöken.

Unge Albert gick långsamt mot byn och undrade vad som väntade. Tinget skulle "tala" till honom och hur han skulle svara på deras frågor. Kanske med ärliga ord och en berättelse om vad/vem och hur han egentligen var.

Alldeles före den gode Albert lämnat skogsstugan och den lilla gården där han var född för att tjäna som skogsdräng i grevens tjänst var han tolv år och något hade hänt som kunde vara förenligt med stor fara.
Då prostens ende son, en lintott på 3 vårar och dennes glädjeljus i världen föll från församlingshusets öppna fönster, en gråmulen söndag, körde någon fram en vagn med höbalar alldeles innan gossen föll och på en plats där vagnar absolut ej fick ställas! Lintotten landade oskadd, mjukt nerstucken i halmen, istället för på de hårda stenarna som annars skulle krossat den lille.

Folk kom springande med levande rädsla i ögonen och prosten var alldeles vit i ansiktet, utom sig av skräck, då han såg pojken falla på avstånd. Albert hade kört fram vagnen och höll stadigt i tyglarna. Prostinnan höll strax gråtande sitt älskade barn i famnen och pojken log mot henne.

Alberts mor och far fick kort därefter besök av prosten som en kväll anlänt, då och det plötsligt slutat regna och den friska blåsten snabbt avtog och blev till en försiktig viskning i de mörka trädkronorna. Ett besök av kyrkans man skattades högt bland byns folk. Ett välsignat träkors hade lämnats, 5 shilling samt en del allvarliga ord. Sonen, deras Albert var "en ödmjuk och god själ" som aldrig gjorde något ont i världen, enligt pastorn som sa -Ta väl hand om er gosse, sa han till mor och far. Jag är honom evigt tacksam!

att visa vad denne kallat gossens "änglaspegel". Berätta aldrig om något av det du ser i skuggorna bakom dina egna ögon, sade de till honom, varpå han lovat heligt att hålla sina syner, i djupt förborgad hemlighet.

När han gick genom byn följdes han också av byns blickar med ansikten som oundvikligt betraktade honom. Egentligen inte så konstigt med tanke på vad som oundvikligt skett två dagar tidigare.


Domprosten, i sällskap med greve Adolf von Vickels och dennes barnbarn, en liten flicka, endast 4 år gammal, kom till byn på ett oväntat besök.
Folk bugade så djupt de förmådde då den fina vagnen stannade utanför Skenkens mat o ölstuga och grevens sällskap steg av.
fortsättning önskas?