Malmö var en kall och grå stad i sena november. Frosten smekte träden i slottsparkens inre och viskade löften om vinter. Skymningen erövrade snart den trötta himlen. En ljusgrå gestalt stod alldeles orörlig vid den slitna bron. Han snurrade plötsligt med ena armen och pekade mot övergångsstället och en påse av tyg som låg på bron. Han vinkade åt mig att ta påsen. En kvinna med en barnvagn stannade vid hamburgerkiosken för att beställa.
Jag ställde cykeln och gick fram mot påsen som konstigt nog kändes helt varm, trots kylan. Något lyste till inuti påsen, det var ett mynt med planslipade tomma sidor.
Gestalten var nu borta.
Jag tog upp myntet ur påsen och höll det i handen. Min blick drogs plötsligt mot kvinnan med barnvagnen som nu rullade ut mot gatan. Kvinnan såg inte vad som höll på att hända.
Jag sprang så fort jag kunde och kastade mig ut mot barnvagnen som nu nått halvvägs ut på övergångsstället men hindrades av en liten lastbil i snabb hastighet som var på väg att krossa barnvagnen. Jag kände myntet bränna mig i handen så jag släppte greppet. Myntet studsade nu ut på gatan och det glänste till som guld i ljuset från gatlampan. Den lilla barnvagnen stannade mitt på gatan, trygg orörd och säker. Den skräckslagna modern hämtade sitt barn som log mot henne. Kvinnan tittade konstigt på mig, både rädd och tacksam.
Jag hämtade myntet och stoppade det i fickan, påsen var borta.
Jag gick sakta genom parken förbi baksidan av kasinot. Cyklarnas sadlar liknade bakelser med toppgarnityr av nysnö, vid stadsbibliotekets bleka dörrar.