det dånar i havets källa
klippor reser vida vägar
reser templens kristallpelare
upp ur gömda




äldreträdet
lyfter saktavarsamt fötterna
ur stillatigande


vandrar kvint
cirkelns tonhav


bladen
bäddar han om
vitsippssömn


vänder rötterna in i himlar


kronan sänker han
in i gjordegrund



och han är en hon och hon är en han
så är det med äldreträd



han har släppt
alla segel



vidvingade albatrosser
svävar böljande vingbredd


doftar havsvind
ur skeppens färder givna



han lämnar hamnen i
insiktens klarhet




klippor
stänker måndroppar i hans
ögonrymder



det sägs att det gör ont då knoppar brister i våren
säkerligen gör det ont att släppa bladen i hösten

vem tror du rörde vid tidsurets visare
vem tror du hällde sanden i glaset samt snörde om midjan
vem tror du mätte
vem tror du utmätte
vem trodde sig kunna vrida visaren efter egenbehag
vem tror du och
varför



träden
skänker skogslä
till han

vilken lyssnar in vinden



arket
vilar

blankt

i bäckens rörelse



svanen
släpper en fjäder

spetsen är gyllensilvrad

fingrar fattar
mjukt om



nedtecknar

dessa
helgade

tecken

breder arken ut

in i
stigarna


mossan är bädden vilken bär hennes kropp
silvertråden förenar hennes färd i rosenmolnen
i månsilverdalen hennes hemvist växa silverklockor
endast här stigna hängen i träden. träden vilka bär ädelblad
tysthängen silverljudande klockor
däri andas hon fri
hon bär skira slöjor
medföljande

i mossan vilar en kvinna
han ser hennes sömn
inväntar
en återkomst

hon följer tråden
han ser hennes ögon fyllas
en lätt darrning
så brister
knoppen

han lämnar en kyss vid hennes huvudgärd
doften av en välkommen närhet
väcker hennes dagsstig

sin längtan
lägger hon i mossans rede
skogsstjärna

rött är
mitt hjärta