Jag tar spårvagnen på morgonen
och på kvällen hem igen
Jag möter dagar fulla med främlingar
och ibland möter jag en vän
Jag rör mig genom staden
en del i strömmarna
som flyter fram
i en ständig rörelse till och från
På väg någonstans
med tankar på annat håll, ständigt så

Klapprande klackar. Kostym och portfölj
Uppfällda paraplyer i droppande regn.
Spårvagnsgnissel och någon springer efter.
Rinnande mascara och förstörda frisyrer.
Imma på fönstren och lukt av fuktig ull.
Sjunker ihop på sätet. Andas tungt.
Andas lugnt. Lugnt nu.

Jag väntar inte mer
Jag väntade alltid för länge

Två meter man sjunker ner tätt intill
Han är tjugofem och och han andas
Oemotståndlighet
Ögon som ler och vad
han älskar livet
Jag känner värmen från hans arm
som ligger tätt, lätt mot min
och jag undrar hur det skulle vara
om vi verkligen skulle känna på varann

Sen minns jag, det var sommar
Det var du och jag i parken
Vi hade gått på promenad
Torra fjolårslöv som prasslade
under fötterna när vi lämnade
stigen, och gick in i det vilda
som om vi var två kriminella
ja så tittade de på oss, människorna
Jag släppte in dig då
Jag tog dig till mig då

Nu smattrar regnet hårt mot rutan
Kala grenar blygrå himmel
Det är höst igen och allt är öppet
Allt det där förbi

Jag väntar inte mer
Jag väntade alltid för länge

Jag kanske var
en alltför öppen bok för dig
Jag orkar ju inte komplicera mer
Det finns tillräckligt mycket
som är komplicerat ändå
Annars vet jag inte vad det var
Och frågan ligger obesvarad

Vagnen stannar
Jag går av
Och killen, han som var tjugofem
Han gick av för längesen