Två meter man med kaskader av
svarta lockar, de står som en sky kring
ditt stockholmska huvud
knappa trettio år burna på dessa tunna vader
den svarta skinnjackan och smala jeansen till det
huvudet på skaft, alltid en rapp replik redo
och dina ironier, allting uppochner
ställt på kant för att det går

men din blick är trött nu,
och det är något som skaver
det surrar mo no toni
det är tungt att bära för
ditt ivriga hjärta, ditt milda

du vill ju världen väl, du ofullkomliga
bedårande människa!

du sa: se på mig!
jag gav dig mina ögon
du sa: kyss mig!
jag gav dig mina läppar

och jag höll din hand
där i timmarna, i de grå timmarna
och vi var glada tillsammans
i timmarna, de grå timmarna

men surrandet tilltog,
följt av ett dovt muller
ökande i intensitet
det där som vissa kallar verklighet
det ger jag inte mycket för!
och tänkte du kanske att vi bara
var två skeppsbrutna som klamrar sig
fast vid varann?

du sa: det här kommer inte att gå!
jag sa: jag ska älska dig ändå
du sa: jag behöver avstånd.
jag sa: det är ditt. och jag går