kom! ta mig med
någonstans, för hyllorna har rasat
och porslinshästarna ligger
krossade på golvet jag behöver
dina berättelser om husdjuren
uppstoppade tigrar och
christopher nolans senaste film
prata också om festerna med flickor
och alla bjudningar med middag och
ett och annat biljardparti de
som jag aldrig var bjuden till
ja prata om det också

dina händer du pekar med
hela handen och
dina fingrar jag följer
dem med min blick
tycker de är vackra när
man älskar måste man älska
den andras händer
inte vilja äga man kan
inte äga någons händer
kan inte äga någon
inte när man älskar
särskilt inte då

dina ögon ibland
ser de mig då skrattar du

löften infrias aldrig
inte du som lovade mig något
nej inte det
bara förhoppningar mina
ingen var bättre på sådana
än jag
och nu –

jag är med tråkigheter
den sorten som häftar vid
som hundbajs mellan skosulan
och ovanlädret
går inte bort inte det

vår historia är inte en
men två

jag har väntat mer än tvådussin
månader fast
inget finns att vänta på
det som är är det jag får
min övergivenhet rår du inte
heller på
inte ens om du ville

jag säger inget det skulle vara
ett brott - mot vårt oskrivna kontrakt

din historia då
ja den utspelar sig
mestadels någon annanstans

jag valde att vara statist
i din film hellre
än spela huvudrollen
i någon annans
minst av allt i
min egen

det betyder något
jag troligen borde
fundera på en stund

men kom nu, kom på din
uppblåsbara madrass
kom med ballonger och
ömhetsbetygelser
ta mig till
vår hemliga mötesplats ta mig till
gamla ekar och kyrkogårdar
för visst kan historier
skrivas om ändå?