jag finner dig stående under en gyllene lampett,
i klädnad av brokad, läsandes ett poem,
du tittar upp och ler, slår ihop boken
med en smäll! så dammet virvlar. och du är redo för
vårt stundande äventyr, javisst, alldeles redo är du
kom! kom! säger du och räcker mig din hand.
hasta dig, för nu bär det av!

amorinerna hälsar oss glatt när vi trippar
barfota genom salongerna; du med vandrarstaven
i hand, jag med blommor i håret och den vita kjolen
fladdrande kring benen. solen svämmar över oss i
mängder, väller över alla brädder, alldeles soligt
är det här minsann och keruberna åmar sig och
kråmar sig kokett, men nickar också vänligt
till hälsning när vi går förbi. riddaren i sitt
blänkande stål, (en slags förklädnad också)
står som alltid i sträng givakt

och nu. åh! nu greppar du tag i gyllene takkronan,
högt ovanför, du drar mig upp och vi börjar svinga
fram och tillbaka, helgonen bleknar och drar
efter andan, vi gungar, tar fart, svingar fortare,
högre, mer, hej och hå. här kommer vi nu! -
vi flyger, nu släpper vi taget --- SWOOSH!

vi faller, vi störtar, far fram med en himla
(ja verkligen extremt hög) fart, vindbruset i öronen och
hjärtat i halsgropen
– woohoo! what a rush!

stjärnhopar, pärlemorskimrande flimrar förbi,
och månar som ett eko av universums mysterier,

är det en rymdfärd eller en drömodyssé?

så plötsligt in i en virvlande tunnel, svart
som natten, och håller din hand när vi
faller och faller, med ögon, uppspärrade,
men ser ingenting och någonting suger oss inåt och
ner. det går i svindlande fart, faster and faster

something dangerous is happening here!

vi flyger, vi far och var ska det sluta?

jo här! dimper vi ner på en klöveräng! rullar runt
i det gröna och ser på varann, skrattar! och du.
borstar kvistar och klöver ur mitt vildsinta hår.

förunderligt försommargrönt är det här, alla färger
så klara och lite vimmelkantiga är vi av färden och
doften av klöver helt berusande, bedårande,
du skrattar igen och när du gör det så är det pärlor
och glitter och som en dörr som står på glänt

vi trär smultron på strån och plockar sommarkantareller
och när skymningen faller och stjärnorna tänds
broderar du skimrande sagor medan jag väver
melankoliska poem; så somnar vi till sist,
sida vid sida på varsin blomstersäng, och
natten är fylld av mysterier; ett skimmer över
himlens svarta duk, och vi är också stjärnor!
vi blossar, vi strålar, vi skimrar ett ögonblick,
ett kort, under den skyddande himlen, där
triljoner förgångna och levande stjärnor lyser

natt efter natt

ännu en tid