stäppens
odelade ögon
strålar blå

salvia renar
andningens tyngd



gnistorna stiger
följer cirkelns mjuka tassar


klarnar
gryning in i ansikten

smeker händers dags bärkorgar



han har höljts i stenarnas
eldcirkel
i tolv gånger tolvs
sjuende


nu reser han
sig

klädd



vitgnistrande
ylar


i nattens blå
stjärnor lyser upp


dunkelhetens andning


vitgnistrande
vakar

ylar i stillhetens skönhet

allt är
ro

så sjunger vargarna
skogens lov


så länge sedan
är det

sedan fjäderhanden
lätt rörde vid


sepiatoner


vässade udden
ren


gavs sepia
till

arken

till strömmande
ordskönhet

ur
sfärer


han mötte henne
vid vägens flätband


där broarna
möts i

svar

frågebroar
svarsbroar


siarbroar

bromakaren


viskade


mötet

dems

så

är era vägar
flätade samman



så

lade hon strängarna
in i låda


sjösatte lådan
i oceanens gröna jaspisdroppar



röken bildar moln
ur den eld hon bar i hjärtat


händer värker sönder brutna leder


ett träd
andas
mödosamt



vem är strandmakaren
vem är makaren
är makaren
herden vilken varligt makar
fåren lammen
allt
in i stallet
du vet väl att instrument har stall
fioler till exempel
vad lever i stallet
kan ske toner

så vad är en strand
kanske handen vilken i ömhet håller hela havet stormar

kanske frågar du
varför stormar havet
vad kan jag svara dig
svaret det har du
i din hand

jag kan svara dig genom att säga
lyssna, lyssna hur dina sinnen är ostyriga kalvar
kalvar vilka släpps ut i hagen efter vintersömn
ystra, yra efter instängdhet
vårens ljus bländar synen
så kanske det är




bladen i mina händer
djupnar
alltmer


järnklanger
stiger
upp

upp ur ögonrymder

vattnade av stjärnglöd

huden gnistrar
givet av nattens diamantregn


vägen är öppnad i stillhet
stillheten är den stillhet vilken är allts urstillhet

rosenmoln är djupet ur kalken
liljan bjöd i månsilverskålens ur



älskade

det är länge sedan
jag lyfte stiftet

växterna bad mig pressa arket
arket har legat skälvande tomt
natten bad mig ta emot sepia
visst fyllde jag kruset
det bergssmederna gav mig

fjädern
den fågeln gav vilade tung
ej ur sig själv

min tyngd tyngde
bröt fingerleder

sherpas kom bad mig följa
blev sittandes


hon med silverblå
med saffransröd skrud

har följt mina blad
sett bladen slutas öppnas omvartannat


min vinge har de helat
gång efter annan


här i trädet har jag suttit
stundtals anat doften

inte vet jag var du är
vem du är
från var du kom
eller kommer


ansiktsbärande
ansiktslös


ett kan jag uppleva
det är ett hål i mitt hjärta
däri stormar det ibland

det vet jag också
stormens öga är stillhet

och än har jag ej ramlat ur

det är bara så ofta mörkt


älskade
ett kan jag uppleva

du skänker
mig

soldroppar


detta har sagts mig
dina händer är goda

i din famn med dina armar runt mig

kan jag uppleva
stillhet

den vackra stillheten
vari rötter andas


ett

annat vet jag

jag faller nu


det går ej att sitta så här

faller
gör jag

in i mosstäckets sträckta händer