så lyfter han bladet från hennes läppar
så lyfter han bladet från hennes läppar

gång på gång återkommer orden, lämnar henne ej ifred
min tanke reser upp väggar, tillverkar hinder
du kan inte skriva så
du vet hur ord eller uttryck som detta; så lyfter han bladet från hennes läppar kan tolkas du vet hur tankar kan gnugga hål på ark
du vet hur radergummin kan gnugga hål på ark samt förringa inspirationen vilken regnade in över
så återstår en avbild av det vilket så mjukt smekte ögonen steg in i själen
vilade vaggades i hjärthavet flödade ut i fingrarna skrevs målades

låt mig vara.

tanke, tanke vad du ställer till
kom sätt dig här med mig vid elden kom låt oss helt enkelt låta orden flöda du vet allt stillastående vissnar
en suck kunde höras en lättnadens suck

så skönt att du kommit till den slutsatsen

så lyfte han bladet från hennes läppar

tänderna var inte längre vita pärlrader här och var syntes gluggar så var det kommet och det hör till

det hade väl funnits stunder när hon ännu drömde om den där handen den där blicken det där pirrandet hon hade sett knoppar sett droppar hur det pirrade i dem innan de slog ut i blom innan de släppte greppet och helt enkelt hoppade

hon hade sett möten hon hade sett samt upplevt dessa mötens så vackra strömmar hon hade även sett hur dessa möten hade brustit
hur smärtan vinit genom delarna. ända till den stund de mötte helheten igen

för hennes del drog mötena förbi. korta stunder så förbi
alltmer undrade hon alltmer alltmer
det hade så kommit att hon nu vandrade till en station

först vandrade hon den vackra vägen den med grus med ängder runtom
med skuttande rådjur det lät så lustigt hon hade länge övat att försöka komma rådjuren närma det skedde ej var gång sprätte rådjuren till och så kom kastanjettljuden
hon hade insett att det är svårt komma rådjur nära och
det är inte underligt med avseende till rusande krom
blänkande krom och stinkande efterlämningar
för att inte tala om stövlar och smällar ochoch
eller kanske visste rådjuren att hon tyckte om det där ljudet

fåglarna kvittrade de brukade följa henne sparvar mesar nötväckan
en gång mötte hon en ängshök så vacker hon älskade att följa duvhökarnas svävande skönhet

hon ler vid minnet av en vintervandring
hon hade vandrat just här och så just där
vid diket hade en liten skogsmus kommit fram
beskådat henne samt lugnt återvänt till sitt gömme

jag vandrade vidare slånbärsbuskarna var tomma
mossan hade tagit över kanske saknade de flinka fingrarna
fåglarna vet bäcken
bäcken är sinad sedan skogsmaskinerna dundrade fram
nåväl jag vet den finns de djupa rötterna kan de inte skada
myrstacken har växts hög nu vilar myrorna
vid solstänk kan jag se dem röra sig i saktmod

natten var väl det de flesta kallar vräkande regn
bloddjup andas natten regnbågsfolkens mantlar piskar böljande svarta svanvingar sveper vida trummor dånar ljusstavar leder vindhav
så stillnar allt

en ros; gyllenguldsblad bär rosen i höstskrud
kronan är doften given ur sommarfjärils hamn
snart släpper stjälken gyllenguldsblad in i äng vinterros

vägen var sviktande ändå bärande vattnet sjunker fort in här
här och var gnistrar diamanter droppar
slånbären bär diamantbär
jag låter tankarna fara fritt tänker vad är en tanke
vad tankar tanken ler

en droppe sitter helt stilla i kramp stirrar tomt in i rymden
rymdens oändlighet tomhetens fyllda
stirrandet är nämligen fyllt av än den ena oron
vilken binder till den andra den tredje den den
slutligen stiger livsmagman upp i röda vågor
vilka bränner så svårt att bäst är att vara stilla
bilderna fortfar att strömma och nu
kommer dessa till den ena den andra den tredje den den
utmattad faller den röda vågen
vagt minns droppen berättelsen modern förtalte
hur var det nu mödrarna vilka bär skrudar svart röd blå vit
den stora moderns skrudar så mindes droppen
och i ett uns av stunden glömmer droppen…

en droppe sitter helt stilla leendeglittrande
visst stirrar droppen tomt in i rymden
dock ej längre utur fasors grepp
nu är fasspannen tömda och regnfolken sköljer dessa rena

en droppfrände landar helt nära
det är ju så att fåglar övar flyga innan de lämnar boet
droppar övar droppande innan de droppar hoppar

säg hur skall vi fördriva tiden innan vi hoppar
glittrar den ena droppen till den andra
fördriva tiden hur menar du
för driver vi tiden
öppnar vi livremmen de bundit den fast med
så ser vi bättre hur droppandet sker

den ena droppen eller den andra
ser på den andra eller den ena helt förskräckt
är du från vettet kommet
vetet, vet du ej att vetet är mognat och redan
buret till kvarnen doften av bröd stiger redan upp ur bagarstugan
vett är väl inte vete så säger den ena droppen till den andra
eller den andra droppen till den ena
och vågar sig på ett leende följer med i ordleken
vågorna stiger i ringdanser när
valarna stiger när delfinerna leker med vindar
vågade vågande vågar vad väger vetet vad väger vett
det vet jag väl att vett inte är vete du såg bara så bekymrad ut så
jag försökte lyfta dig lite grann ur
för grann det är du och uret är ju mest påtvingat

nu harklar sig havet eller är det oceanen
vem vet kanske tidsvågens egentliga vara
vad det än är så är det ett vara

mina kära har ni helt glömt varför trädet håller er mjukt i fingrar

dropparna glittrar
inte alls vi följer allt det du visar allt det du andas
ur havet stiger droppar in i moln lagras samt
samt nu faller regn ämbaren blev fyllda nu rinner de över kant

regnfolken harklar stämma
vilka ämbar talas det här om
vi skänker detta regn in i hennes händer
så sade hon så manade hon
brunnen den sjönk in grunnande
så gården den törstade och
ämbar är ej umbäranden

en av ekarna i lunden öppnar stämman
vad är det med er alla allt verkar
dansa runt i virvlar jag blir ju helt snurrig låt oss sansa oss

ser ni makaren
strandmakaren menar du
hans frände menar jag hinkmakaren
ser ni så vackra ämbar han skapar
ser ni gåvorna träden har skänkt
hur hinkmakaren studerar kvistar ådror
ögon kallas det visst
ser ni hur han lägger grunden hur han reser väggar
lägger vackra band hur han böjer bron över cirkeln
radie radius radie mjukt läggs handtaget i pigans hand

hon vandrar till hagen mjölkar kor
koret
hör ni kyrkklockornas mjuka toner manar till andakt
tidsvåg tids ur klocka klocka i äng
blå drömmar drömmer herden
driver fåren in i bete för höstlöven virvlar

dropparna ler så har vi fördrivit tiden
den vilken bands så hårt och därmed bands de till stolpar av stål
frigjord andas natten
är ni redo har ni sett har ni hört våra kära

vi är redo
det gnistrar det glittrar hand i hand hoppar tvenne droppar

havet ler eller är det oceanen eller tidsvågen den
den egentligen är regnfolken ler brunnen ler
hinkmakaren strandmakaren, eken ler och
trädet vilket var deras vilohand iakttagelsehand ler
alla ler allt ler med dem och dem med dem

i morgonblommans hand stiger ett barn ut
stövlarna är röda barnet ler skuttar in i pölen
så hoppar skuttar ett barn tillsammans med droppar
hand i hand eller fot i fot om du så föredrar och
mödrarna ler så är det med övandesteg

nu har jag nått den långa vägen hårdvägen med mitträcken
där inte någon når varandra
exakt uträknade vägrenor arenor
travar på lyfter blicken följer molnens lugna skönhet
är jag ett fordon är jag en människa är jag en vad
jag vet att jag är en kvinna
det börjar skymma nu tänder jag strålkastarna bländar av
trampar lätt på gasen tycker om hastigheter ibland
och här är det fritt fram
når staden travar på
kommer till stationsområdet
följer rälsen
lagda skenor sken
trum trummelitrum bulleribång
än är dessa räls farbara och här och var synes
maskrosor trots denna höst
och nalkandes vintermöte i kristallklarhet.
följer rälsen når stationen
det är gryning nu

detta är destinationen stiger in för att se
han lyfter bladet

av någon underlig anledning ser jag den vitklädda
lindad med femöringar kopparmynt lagda på de slutna ögonen
grottor fyllda med syn
koppar kopparklanger toner venus morgonstjärna aftonstjärna

vad är det jag skall se jag vill se vill studera
dessa märkliga skuggor vilka drar förbi
det har gått så långt så jag känner hur
rädslan för närhet byggs allt starkare
hur jag drar mig undan hur hjärtat ropar viskar ber mig

för att lindra för att sakta
lyssna till bävrarnas visdom måste jag sätta mig här
trädet väntar mig lämnat trädet har jag och ändå ej
mossan höljer mig allt detta är en djup insikt
ändå vet jag att det är inte hållbart att vara stillastående
däri bäcken floden vatten uppdäms vissnar vattnet vissnar
bädden allt har en inneboende visshet av rörelsehelande

min hand är en utsträckt blomskål
lotus lotus i månsilversjö

bänkarna är vackra väljer en av bänkarna
bänkarna är i trä av trädgåvor
bänkmakarens händer kan doften anas av
lyfter blicken är det moln

nej det är en rulltrappa upp och ned ned och upp
man män männen studerar jag
rörelser händer hur var från vad vilka är ni
jag är en kvinna ni är män
ser händer läggas till rulltrappans band
handfasta snabba mjuka en del läggs ej an
följer rörelser varför gör jag detta för att fördriva tid
för att driva tankar för att, måste allt ha en förklaring
förklaringen är väl hur enkel som helst alla har behov av närhet
alla har behov av just det där ögonblicket så varför inte jag
jag är en del i en helhet det vore lögn säga att jag inte har behov

han lyfter bladet av hennes
släckta läppar

ögonhuden
slutar genast
blöda

dörrar öppnas högtalare hänvisas tågen svischar människor rusar
stationer har ekande ljud vagnar rullas väskor kånkas
jag sitter stilla möter ögon lyssnar

det är det enkla jag längtar till det enklavackra
kan jag beskriva skall jag beskriva
gör jag det har jag gjort en bild och de bilderna spricker

han lyfter glansbladet
av hennes läppar

ögonen
är vidgade



slutna var
orden hon svalde

ej mer
ej mer

hur kan det hindras
vilket är

källan


han viker upp silkespapperet

rosenblad
faller

nattregn

ett tåg anländer
en kvinna ser jag vända ansiktet till trappan rull
ansiktet skimrar vackert huden är doftande rosenblad
ögonen är havets glittrande skönhet
hon är vacker kärleksvacker
jag ser en man
mjukt lägger han handen till bandet
ser honom möta henne
så lyfter han bladet från hennes läppar
i omfamn blir de en hand i hand följer de den öppnade dörren



jag hör högtalarna ropa ut
detta var allt
reser mig