När jag skriver det här är du död.
Det är november och första snön har fallit.
Jag saknar dig så oändligt mycket.
Av snön som föll är det mest
bara slask och jag har just kommit
hem efter en promenad.
Du vet ju att jag alltid försöker gå
mig fri från bekymmer och onda tankar.
Förr kunde jag kasta mig över telefonen
för att klaga min nöd eller ta bilen över
om det krisade ordentligt.
Men det går inte längre.
För du är så gräsligt död.
Jag skulle ha behövt lite av din livsfilosofi
just idag...
Du skulle ha pekat ut möjligheter som
jag själv inte kan se...
Du skulle ha fått mig att skratta befriat!
Men du är så förbannat död.
Och jag är så ensam med mina tankar.