Nu ska jag gå ned bakom krönet
där du är

Där människor kan se varandra
jag vet att du finns där

Här vill ingen vara
här är så skrämmande tomt

Som en busskur i Bredäng
som brevväxlar med andra sidan

Vinden håller dej kvar och vägrar släppa dej
den är som om jordens dragningskraft försöker säga något till dej
När du själv har slut på ord

Inte förrän den får dej att blunda
och låta alla bilder träda fram
alla dom du själv velat se
de som vi också kallar drömmar

Det går som kalla vindar som byter blod
med en ljummen kväll
som fortfarande hänger kvar på grenarna

Blodröda ådror
i bladen som börjar bli
till fnöske
flaxar runtom dej

som för att bjuda upp till en dans

med likadana ådror som om de dom känner
av ditt öde och sina egna,
om era ögon verkligen kunde se det

Ingen annan skulle göra det
tänker du och skakar av dej dom
så som du alltid brukar göra.

skakar av dej som en hund gör
när den gått med dej en regnig dag