Vi skulle gärna se oss själva som evigt unga roc­kare och tuf­­fa re­beller. Sådant var behagliga illusioner när vi var ar­­ton men nu, när vi är över femtio, fungerar de inte. Alla är vi tjäns­te­­­män, mer lika var­andra än de unga vi en gång var. Vi ma­növrerar för att ljuset skall fal­la gynn­­samt, sö­ker dölja våra alltmera stabbiga gestalter i fina kläder och tit­­lar. Sam­tidigt blir vi med åren duk­ti­ga­re i yrket. Om­­dömet blir tillförlitligare och vi blir bättre på att ur­­skilja det vä­sent­­liga i situationer. Vi blir smidigare socialt, har lät­ta­re att ta män­niskor. Åren ger självdistans och ett mer av­­spänt sin­­­ne för hu­mor. Plötsligt märker man att allt fler tyc­ker om en. När det äntligen inte be­ty­der så myc­ket och man har slutat an­­stränga sig är man popu­lär. Unge­fär sam­­­ti­digt bör­jar kroppen risa ihop. Man blir be­roende av sin ma­­­­ge, rygg, höfter, knän, huvud, syn, hörsel på ett nytt och för­öd­­mju­kan­de vis. Orken och mo­det bör­­­­jar svik­ta. Can­­­­cern och hjärt­­at­tac­­ker­na kommer - i var­­­­­­­­je fall till ens nära vän­­­ner. Just när man börjar bli en färdig män­niska skall man bry­­­tas ner. Sak­­lig­het, själv­­­­reflexion och ironi för­­ändrar inget i sak men skyddar oss från att bli pa­­te­tis­ka. Natur­ligt­vis är hela upplägget fruktansvärt orättvist men det hjäl­per inte ett dugg att gnälla.