Slutrapporten från obduktionen och Rättsmedicin, fann jag i en låda i går. Av någon anledning låg det där, som ett tyst skrik…

Ser ditt ansikte, kvällen när jag fann dig och minns chocken. Illamåendet. Förvirringen. Kärleken...
Hjärnan frikopplade och jag minns inte mycket i övrigt.
Små fragment av det jag kommer ihåg, dyker upp.
Minnesbilder, som flyter upp till ytan och blir beskådade med nya ögon.
Din kropp, kall och hård, i sängen.
Min oro för att du fick lida och tankarna kring, “tänk om jag varit hemma, tänk om jag kunde ha räddat dig, tänk om du behövde min hand att hålla i, tänk om du led och fick panik”...
Nu var det inte så.
De som är lärda och de som vet, har sagt att du somnade in lugnt och stilla. Att du förmodligen låg och sov.

Du var trött, när jag och min syster gick för att hälsa på vår mamma på sjukhuset. Mamma som var så sjuk. Det var inte säkert att hon skulle…
Och du som önskade göra oss sällskap. Men du var trött.
Du ville vila. Sova. Så trött, sa du... Arbetat mycket.
Vi lät teven stå på i sovrummet, som ditt sällskap.
Det var ett naturprogram på Animal Planet, din favoritkanal.
Ordnade med vatten, om du skulle bli törstig och sedan pussade jag på dig och sa, “vi ses snart” och, “ jag älskar dig“...
Minns du? Minns du som jag?
Du var mån om att hälsa till min mamma, som var illa däran på Södersjukhuset.
Det var dit vi skulle, jag och min syster.
Inte visste jag då, att det var sista gången.
Inte fattade jag att du var sjuk och att vi kanske skulle ha tillkallat ambulans, för att få hjälp.
Hur skulle vi kunna veta det? Hur skulle jag kunna veta..?
Varför såg inte jag att du var sjuk och dålig?
Varför förstod jag inte, att det var sista gången vi skulle ses.
Sista gången i det här livet...
Varför, varför, varför..?
Och sedan när jag kom hem och fann dig.
Alla mina vänner, poliser och ambulansförare...
Läkare och sedan de som kom för att föra bort dig...
Människor överallt!
Illamående och yr. Ville kräkas.
Höll hårt i mina vänner. Några valde att se till dig, andra ville inte alls. De upplevde obehag...
Min sista smekning och min sista puss på ditt ansikte, innan de bar ut dig. Min oro för din mamma. Din mamma!
Vem skulle berätta? Vem skulle tala om?

Slutrapporten från obduktionen och Rättsmedicin, fann jag i en låda i går. Av någon anledning låg den där som ett tyst skrik…
Ett jävla utropstecken!
Det fick känslor att vakna till liv. De skakade av sig dammet och visade sig med hela sin fulhet. Ett slag i ansiktet! Se oss, vrålade de!
En knytnäve i magen.
Gråta, grät, gråtit...
Finns det mer tårar?
Varför Gud, varför?

Orolig sömn, men jag har sovit...
Vaknade tidigt och tankarna är kvar den hösten tvåtusensex.
Ditt fina ansikte...
Din smala, lilla kropp...
Ditt kalla skal och mina tårar och förtvivlan.
Mina vänner som höll handen och tröstade, stöttade.
Hjärnan frikopplade och jag befann mig utanför mig själv.
Observerade allt utifrån min egen kropp och begrep inte förrän veckor senare, att du aldrig mer skulle komma hem igen.
Att du aldrig mer skulle krama mig... Hålla mig...

Och sedan valet, från min sida, att supa sönder mig själv, mitt liv och den förbannade tillvaron. Att fortsätta medicinera, tills jag förlorat mer. Allt! Fortsätta supa och droga ner mig, fastän min säng var någon annanstans och överallt. Det blev en paus i min sorg. Det är dags för rewind…
Det är dags att gå känslorna till mötes och damma av dem.
Och detta är…
Detta är summan. Det är kvoten av, produkten…

Min kärlek är död.
Min bästa vän. Min längtan...
Och nu, åter till livet och leva det!
Forward!