I skogen, där prinsar och prinsessor bor, har jag gått vilse.
Finner inte stigen, vägen ut, och jag är förvirrad.
Och du tror du vet allt. Och du säger det gärna till mig.
Rättar mig, talar om när jag gör fel, är fel och inte passar in.
Och i skogen, där alla älvor och änglar bor, har jag tappat bort vägen hem.
Ömma fötter, ömma kinder och även vilsen i tanken.
Du gör mig vilsen. Du gör mig osäker. Rädd för mig själv…
Du tror dig veta allt om mig och du berättar det gärna för mig.
Talar om hur jag ska klä mig, hur jag ska tala och föra mig.
I landet där drottningar och kungar lever lyckliga för alltid, har kaoset uppstått.
Mitt kaos och mina för ”alltid”, men inga lyckliga slut för mig…
Du kan visst allt om allt. Och du vet allt om alla. Du tror du kan mig…
Du tror du vet… Du tror du läser min hud.
I den snorigaste av skogar, i landet som bebos av drakar och riddare, finner jag inte vägen hem. Hittar inte vägen hem till mig själv och det som är jaget.
Du tror du vet! Du tror du kan…
Berättar gärna för mig, om rätt och riktigt…
Och du som vet, hur finner jag vägen hem?
Hur hittar jag vägar ut, utan karta och kompass?
Hur?