Nu är det hög tid för mörkrets timma
i havet färgar månen sin guldstrimma.
Om den har mången diktare förtäljt,
den lugna sjöhävningen blir som guldfält.

Guldet liksom flyter på vattnet i stora sjok,
för det här är naturens egen målarbok.
I taktfast takt med dyningen i symbios
men så plötsligt, så sker en metamorfos.

För över klippan med dess stenar och skrevor
känns en bris som på havets yta river upp revor.
Guldstrimman ändrar plötsligt karaktär
guldfälten bryts hastigt upp, de flyter isär.

Brisen ändrar tavlan, sätter helt andra krav,
nu är det små duttar av guld på blåsvart hav
som om van Gogh använt sin pensel
målat med breda drag och känsel.

Guldduttarna var ju hans signatur
med dem han gav tavlan struktur.
Du står som betagen av månens strimma
och däröver stjärnorna stråla och glimma.