möt med dina inre ögon

språk innehar en mångfald
människan är ej ett stapeldiagram
så säg
hur andas du språket
möt den du är i ögonen av den du är
med kärlek i kärlek

hur skall vandrarna veta stigarna
då deras fötter aldrig smeker hennes hud
hon ler in i mina ögon ser du
sakta sänker molnvingar pennor
skriver gyllenskrift i vindarnas händer
tonerna bärs av bergshöga
allt vidare
vidare
korgar fyllda bärs av
kvinnorna i dalen
med tecken vilka hälls i livsfloders strömmar
ur fotkupor stiger dofter av vandringar
spunna av drömmar ledda av
varsamfingrar
jordhänder
lades i bidan in över
hör du spirandet
det sker
kristallträd tonar in
nattens klara skärpa
stillheten är en omslutande lanterna
så skingras oron i sömnens bröst

de kurar sig tätt samman
intill trädets rötter
lyssnar till jordens sånger
hon nynnar dem in i stillhet
allt medan sländan
skänker tonhav
upp stiger de
näri klangen
gryningsklangen ljuder


de bär denna till
berättareldarna

säg hur skall röken kunna stiga ren
då du eldar med det du icke upplever
då bränslet är ett påfund icke en dopfunt
stillheten i dina händer
är den inom vilken fröet spirar

stjärnvindar blåser kristallkorn
ödehuset blickar fönsterlöst
gångjärnen har släppt dörren
en matta flög in i väverskans händer
hon väver i dagarna sju
helande örter lägges i varpen
kristallkorn spirar
i nattängens vida renhet
ur ödehuset skimrar
månsilvertemplet

jag lyfter mina händer in i tonhav
förs i cirklar mjuka
lever med bilder
levande
levande
kristalltoner sprider lugn
in i själars splittrade höststormar
tystnaden omfamnar stigarnas gångna
i ide slumrar sommarfärder
almen i ängsbacke ler
skrudas i vitmantlar
rådjur skrider stillhet
så andas de vitbärande
tystnaden in i händer

sakta faller tystnaden in påminns om
ögons vissnade
jag bäddas in av kristallrosors
gnistrande skönhet lyfter
rosenkvisten snödoftande
bär snöfågel i näbben
lägger den mjukt
vid kvinnans huvudgärd
han viskade orden
innan snön föll över hennes kropp
snöfågel lyfter gnistmoln
kvinnan rodnar
innan midnatt faller in

hans händer rör vid
kvinnan i hennes gömda
hon skrudade sig i en klänning
hon aldrig vågat bära
hans ögon rör vid hennes skönhet
så älskar de varandra
i ålder
av

liv

så vänder glasade rutor blad
musiken leder för bär
hon kupar händer snödun faller in
smälter smälter
i natten bär hon en isskål
skimrande av lågan hon bär
så vackert är att drömma
hon lyser upp hans ögonrymd
gryning öppnas faller mjuka dun
maskrosmoln i ljusgivan
sommarsånger gives i skålar av kristall
dun dun smälter in in in
genom tonhavet höres stämman
tillit är ej dumdristighet
det är att stilla dig
den vilken skriar vill vill
ber jag invänta hjärtats vilja
vilja du vackra vilja
ser du makaren sitter vid elden täljer
med silverblad ur trädgåva
skeden gröper följer ådring
tråget har en kant
tråget kan du fylla
med ett visst mått av droppar
livet har icke en kant
det tråget är oändligt
håller ej fast
lämnar dig in i ditt hjärta i frihet
det tillknäppta kan tyckas vara kvävande
putsa knapparna
de är smidda av pärlemor
har du sett musslor i havet
hur dessa skänker
just
pärlor
det finns väl egentligen inte någon vilken kastar sig ut
utan att ha begrundat verkan av sitt kast
det finns inte någon vilken kan utverka en dom
över detta kast

jag faller ned på knä
vaggar mig
frågar dig
du icke här
landade du i mitt bröst
landade du med fjädern av kristalltoner
skrev du färden
med toner i huden min
ryggen den blottade
löste du vingarna jag så
tätt slöt om
landade du i mitt bröst

sakta stillnar rörelsens stigande
bilder målas i mina ögondukar

vid staden av eld sitter en kvinna
kjolar vida är en krona utbredd runt hennes fötter
handen håller mjukt veven
hon är kvinnan vilken mal livsarom
ur bönor stiger doft
hon väcker husfolket varsamt
med kittelns stigandeögon

så faller dun in i mina ögon så andas natten stigarna
de målade utan toner utan färg
andas andas manar en okänd
så nära så nära
upplevde en gång
i fjärran

i skogarna där bergen andas fria

du lindar sjalen runt min frysande märg
din hand skänker stadga
du lägger handen mjukt
till min kind din tass så mjuk
en isande vind drar genom skogen
granarna drar sig tätt samman
du drager bort bort
jag fryser
fryser
vad annat kan jag göra än att
tända lågan förtälja mig detta
han väntade henne i skogen
där bären är mogna höstlöven var
järnfåglar glödande
ögonen hans glittrade mjukt
i väntan till hon
hon kom med
steg vikta in i mening
stjärnblommor föll ned
bäddade skogen in i kristalltystnad
hon slets ur hans händer
vargen blöder med sargade tassar
det flöde vilket däms upp
det flödet spränger slutligen vallarna du byggt
så lyssna till flödet räds icke följden
säg varför heter det streck väderstreck fågelstreck
dra ett streck över och glömma
strecken är sträckta linor
vädren fåglarna vet innebörden av
det streck egentligen är
se dem i sannhet säg varför
heter det
det du ser försvinna har ej försvunnit
det har sjunkit in i mognad så är livets skeenden
det synliga samt det osynliga är ett
differenser eller motparter är de ej
varför tror du skuggan ber dig om ljus

så länge var du väntad
lanternorna hann släckas tusenfalt
stegen smulas åkrar skördas
ångrar jag denna längtan
ånger förtär liv
så längtan är den knopp jag bär i hjärtat

bäcken sinade av stövlar nedtryckt
sjön hörsammade gråten lyfte droppar till
sakta stiger bäck genom rötters mening
trodde de, de kunde fälla stammars mening
stammarna reser sig ur fällda slag
harsyra skimrar i mosstäcke lyfter pergament
bävrar bygger korgar med bär
spår du i hand spåren är lagda
girlander i ängsvida
stenar ler i vind dansar i skogen tar din hand
viskar följ följ vinden
viskar du nog tar du
tvekan tvivel till din syster till din broder
vrider du om nyckeln till kammaren
vari elden lever skimrande
lyfter skuggor ur gömslen ur hörn
tänd gnistan i ditt öga
öppna fönstren till nog

de visste de vet detta med stjärnor
följde följer stjärnornas fallande samt stigande
cirkelns fullbordan så andas det fulländade
de såg träden avkläda sig barken
såg eldarna i skogen
bergens
tonhav
trumman ber dig röra mjukt vid huden
sakta väcka livets tonhav
lyft de kvistar vilka slagna ligger
rör vid dessas avskalade hud
se körsbärsblommen
ett enda sant ord kan öppna allvärldars skönhet
i det ordet lever ej inte
det ordet är öppnat av hjärtat

bakom hennes slutna
gardiner ögonvingar
landar spricker blicken
strömmar in i havets händer
rockor svävar lyfter valvens
nedsjunkna dynor
tonerna rör vid ytan
de stiger upp särar havets mantel
manteln bär ett silverspänne
hon fäste detta en gång
i händerna bär de
en jadeoblat
denna ö
är
fredad
de planterar denna ö
i havets origo
vimmelstormar når
icke dina stränder

hon tvagar sig
i tjärnens klara strömmar
borstar håret glänsande siden
hon skrudar sig i den vackraste klädnaden
allt för att behaga hans ögonblick
han vänder bort blicken
hon sjunker in i vrån av glömska
händer lägges in över bröst
hävd av andning sluten
bädden kvistar av brutna förs av flod
eldpilar skänker gnistan in i frid

askfågel lyfter vingar

skåda dina fötters vidd
cirkeln är harmoni
en gång gav vinden dig andningen
var medveten i denna gåvoskönhet
ser du gryningsdropparna
ser du dropparna
just efter regn

hon viskar mjukt
människa se stigarna vi vävt
se skönhetens harmoni
stig in vi välkomnar dig
och vi är du du är vi
så viskar hon mjukt

solvindar kom vagga mina stränder
lanternorna en gång lagda i mig
forna farna for vida
till stranden där hon vakar
vilken är lä vilken är skålen
ur vilken sångerna stiger

blomma i hand sluten av syner
slagen tog ögonens klarhet bida
bida stilla hand blomma knopp
beundra dessa klarnade ögon

vid elden lägger han armen
runt hennes axlar
hon andas hemma

dessa vandrade milsvida
dessa planterade satte ned sina fötter
exakt där tilliten bar svackor svajade
gungfly kan mycket väl vara till din begrundan
du vet väl varför du snubblar
det finns händer vilka håller stillheten
tystbladen kan vara tryckande
så är även tryckförband
så kan även handen vilken baddar den febrige
febersjukes panna kännas

tät sveper ängsdimma dis upp
in över husens byggda väggar
smeker viskar lyssna in i
tystnadens stämma
röster för utan moln
rör vid tankens ton
aldrig tänkt
aldrig tagen
rörd levande mjuk
vänligt sinnad

vem följde stigarna hon vandrade
vem vävde rörelsen
utan avslöjanden av gestalt
vem fattade hennes hand utan hand
doften levde med henne i stunder av smärta
han viskar hennes namn i kärlek
jag ser dig du kära

så trött är hon lagd
bokens utslagna blad
fjärilsord flygandes med vinden
han har vakat länge nu
följt hennes stigar
i tillfällets akt obevakat
somnar hon stilla
med huvudet på hans arm
en vind drar mjukt genom rummet
stryker lätt hans ögon
bladen slutes

han följer
hennes ansiktslinjer
varje ögonrörelse
en doft fylld med kärlek
hur skall han kunna höra
detta kom
det svaret bär
hennes nyckel
hon lade den i hans hand

det
är
att falla

vinden slöt åter mina ögon
åter
åter
tillåt ryggen din nakenhet
lyssna
lyssna in i dessa vågor
minns du vågornas urkod
cirkeln

ser du allt detta
skäl
själ
skälsandning
själsandning

så vackra ord

hon ler in i mina ögon
slutna ändå öppna

jag vandrar
når en skog
jag minns denna skog
det är tidig vår det finns snööar kvar marken doftar denna skogsfukt
det är gryning det är gryning i många skikt
skogsvägen bär grus det knastrar lätt under fötterna
jag lyssnar ty det skall här finnas en källa
en sten vakar vid källans uppstigande
uppstigande
som, som om ett träd lätt särar fingrarna rötterna
varvid källan synliggörs
så ser jag källans klara
rena
vatten
hit har jag kommit till att tvaga mina läppar rena
jag faller på knä
ber om löfte
gives löfte
baddar mina läppar

hon ler in i mina ögon
tager min hand

sanden är mjuk är varm
hon för mig genom sandhavet
hon vet var sjunksanden är
viskar
du vet du drunknar ej
mina ögon är slutna oceaner
en fläkt når mig
suset av träd
porlande vatten
röster

hon ler in i mina ögon

rör vid synen
jag är vid en brunn i en oas med dadelpalmer
med rörelse
med
samtal
med kvicka rörelser ändå
detta lugn

brunnen är rund
vandringen jag vandrat är rund
livets rörelser
vågor
öppnande
slutande
löpande vilande

i cirklar

så är det
så är det

kanske har du sett vågor löpa

hon ler in i mina ögon