Kom in i min värld, sa du, och öppnade dörren.
Jag tackade, bockade, tog av mig hatten och gick in.

Ett hem av värme och kärlek slog mot mig, jag var trygg.
La upp fötterna på bordet och kände mig som hemma.

Det fungerade ett tag.

Du tröttnade väl på att gå i mina fotspår, antar jag.
Insåg att det fanns en chans att klättra högst upp.
Jag var din avstamp, ditt sätt att komma dit.

Nu står du där, med flaggan i hand, där jag stod förut.
Mig har du glömt, för jag kan inte längre vara din stege.
Du har klättrat klart, nu kliver du bara på folk.

Jag hjälpte dig upp.
Sen lämnade du mig.
Exkluderade mig.

Hotad av mig.