I perioder vill jag att dagarna bara skall försvinna.
Mitt självaste jag vill vara försvunnet, utan att vara eftersökt.
Vara undangömt. Inlåst och med persiennerna väl nerdragna.
Inte gå ut. Inte ha ljudet på i mobilen. Inte öppna dörren om någon ringer på.

Att handla mat blir en uppgift så svår att den kan te sig omöjlig.
När hungern gör sig påtaglig, gnager sin väg upp från magen till medvetandet, formligen överfaller och leder till matthet och illamående, krävs en systematisk genomgång av köksskåp och kylskåp.
I havregrynsgröt kan man mixa ner både löst och fast. I den upphettade oljan i stekpannan kan man riva, hyvla, strimla ner det mesta. Kanske ett par ägg över.

De enda människor som är uthärdliga att se och höra är de på TV (helst komiker som lurar en till att skratta åt eländet), och människor som sjunger och spelar.
Musik.

De här dagarna blir inte mycket gjort.
Tankarna blixtrar och susar i huvudet.
Kroppen växlar mellan att ila fram och tillbaka genom rummen på jakt efter någonting att ta itu med, och att vara i nästan förlamande stillhet.
Man kan sitta vid datorn och lägger patienser medan musiken tränger in genom öronen och tankarna rumsterar mellan dem. Eller ligga på sängen och läsa.

Som ung var det liksom lättare att bara låta tiden rinna. Då kunde man sitta i sin fåtölj-flotte och låta sig svepas med genom dagen, insvept i ett rökmoln och med hungern stadigt under kontroll av nikotinet.
Bara man hade knäckebröd, ost och smör. Och te.
Allt gick att inta framför TV:n, eller liggandes på bäddsoffan.
Där kunde man även röka medan man läste.

Man krävde inte så mycket av sig på den tiden. Kroppen och förnuftet krävde inte så mycket. Kroppen var ung och stark, förnuftet inriktat på att bearbeta och förstå.
Som äldre kan man inte låta tiden rinna iväg. Kroppen kräver att man håller igång den.
Annars hotar den med att självdö.
Förnuftet kräver att man hela tiden kommer på saker att göra för att skänka mening åt meningslösheten.
Man befinner sig liksom i dödens väntrum.

Vad var det för väntrum man befann sig i som ung?
Livets eller kärlekens?