Är så trött på att vara skadat gods. Är så trött på att min krackelerade yta till själen läcker som ett såll och reflekterar en dålig dag bara det som är min gamla sanning. Det min värld speglade mig, värdelöshet. Precis det och världe-lös, utan värde och utan värld. Den här världen är inte för dig, då kan du inte vara sån, göra så, se ut så, tänka så och framförallt inte känna så. Måste så nya frön, göra om, växa upp igen. Men solen då, den som behövdes. Mor är sol och far är var? Min sol. Varför lös du inte? Varför brände du mig bara? Bränt barn skyr elden. Bränt barn skyr allt. Bränt barn är skrämt. Bränt barn är skämt. Skam.

Skam du tar mig som en svart dimma. Kommer över mig, täcker mig. Du gör att jag inte kan andas. Jag tvingas dra in dig i lungorna och du får mig att kippa efter andan. Den här världen är inte för dig. Du ska inte andas. Du kan försöka men så här känns det. Den svarta dimman gör att allt blir grått. Ser allt i grått och blir det för mycket så blir det bara svart. Bästa att gömma sig under täcket, där jag inte ser där mig ingen ser. Eller är det tillbaka i livmodern jag längtar.

Den svarta dimman gör att alla toner är dova och orden jag lyckas höra är bara gjorda av kritik. Kritik, skritik, skri i lik. Levande död. Lidandet föds när acceptansen inte går att nå. Den är för långt bort. För långt bort från mig och mina tankar. Den svarta dimman är i mitt huvud och har skapat en orkan av tankar från förr som skapar min verklighet nu. Är som att tankarna är mer verkliga än verkligheten. Projektioner i miljoner. Introjektioner som injektioner. Utan kraft att stå emot. Plåster överallt.

Min inre diamant, var är du? Finns du? Du, som gör sig påmind i mina ibland glittrande ögon, i mina vågade frågor när tryggheten finns. Du, som finns i mitt klingande skratt, var är du nu? Har svårt att tro att du är där när jag är i ena änden av detta trassel och du i andra. Hur ska vi reda upp? Reda oss? Så många knutar av att inte ha knutit an, hur är det möjligt, och smärtan när dessa ska lösas upp gör att jag vill läggas in. Läggas in? Var då? Jag är ju inte där inne alls, jag är ju ute. Så mycket ute man kan bara. För där inne finns inget rum, det är bara fyllt med trassel, svart dimma och smärtande eld. Elden som bränner, soleld, orden jag minns, orden som är ristade på mina ögons linser. Mina hjälpmedel, mina överlevnadsstrategier, mina stjälpmedel. Medel att medla. Måste förmedla, MIG.